Ny adress

Jag har flyttat bloggen. Kanske lite ogenomtänkt, men jag är lite trött på att det finns så få funktioner på blogg.se

Jag låter alla gamla inlägg finnas kvar ett tag.

Alla gamla och dessutom alla framtida inlägg hittar du här:

http://lillaosblogg.wordpress.com/

Välkommen dit!

Hur ska jag göra?

Funderar på att byta bloggverktyg, men är inte sker på att jag orkar med att meck som det ändå blir. Är det värt det? Hur hade du gjort? Är du nöjd med ditt bloggverktyg?

Dagens chock och lättnad

Grannen kom över för en stund sedan.

- Jo, eh, vår katt...

(Katten ja. Har jag backat på den? Helvete, helvete, helvete...)

...jo den brukar ju ligga under er bil...

(Jag visste det, förlåt, förlåt, förlåt)

- Jo, jag vet, sa jag lite försiktigt, vad är det med katten?

- Den låg er bil nu. Hoppas att han inte smutsat ner den för mycket eller repat den.

(Tack gode gud, katten lever, oj vad skönt)

-Ingen fara, sa jag med ett brett leende, den gillar väl värmen från den svarta lacken.

-Ja säkert, sa grannen, säg till om den ställer till med något!



Hur gott är ett glas vin?

Inte så gott att jag orkade ta bussen till dagens träff med de fortfarande stadsboende kompisarna. In till stan går väl an, då är bussen nästan bättre, men hem. Bussen ska passas, när den väl kommer är den troligen knökfull av mer eller mindre fulla ungar och risken att några av dem är elever är överhängande. Det blev alltså bilen, parkering långt bort och en snabb promenad till dejten. God mat och trevligt sällskap fungerar bra även utan vin. Skönt att vara utan klängande ungar ett tag. Att få äta i lugn och ro och hinna prata med vuxna människor. Det blir allt för sällan tyvärr, men alltid lika trevligt när det blir av. Alla lever familjeliv just nu och i det livspusslet blir tyvärr vännerna lidande. Synd när det egentigen är nu vi behöver varandra bäst!

Nu är jag hemma på landet igen, tyst och mörkt. Jag hade inte velat byta bort vårt lilla hus mot någon storstadsvilla trots att det betyder att jag får offra ett glas vin då och då. Nu är jag dessutom (mer) pigg och glad  när vi ska upp och sjunga för vår fyraåring imorgon!

Är en 18-åring vuxen?

GP skriver kort på ledarsidan om det inhumana i ett skilja barn och föräldrar åt. Som exempel ger de när en förälder har uppehållstillstånd och den andra inte och man då tvingas lämna sitt barn för att söka uppehållstillstånd hemifrån. Riktigt illa att det ska behöva krånglas till så. Barn behöver sina föräldrar. Även när de fyllt 18. Jag har på allt för nära håll sett 18-åringar bli utvisade trots att andra familjemedlemmar finns här. Istället ska de leva själva i sitt hemland eftersom de anses vuxna.  I sådana lägen känns Sverige som ett ganska grymt land.

Kul gala

Jag önskar att det hade funnits lika många mammabloggar när jag var hemma med mina grabbar. Jag hade behövt lite respons från andra och en chans att skriva av mig. Nu läser jag kanske inte just mammabloggar längre, men det här med en gala är ju en jättekul idé!

Onödigt? Det beror på!

Alex Schulman, som inte är känd för så mycket annat än sitt bloggande, sågar i DN bloggens betydelse i samhällsdebatten.  I en ganska (ofrivilligt?) rolig artikel tycker jag att han både förstorar och förminskar bloggens betydelse. Jag är inte heller något fan av de stora bloggarna som handlar om smink och mode, men de skrivs inte heller för mig. Jag har svårt att bli speciellt upprörd över att Blondinbella och andra får uppmärksamhet i media och tycker knappast att de styr media i den bemärkelse som Schulman vill tillstå, samtidigt kan man inte komma ifrån att några av dessa bloggar som Schulman dissar faktiskt har nästan 50 000 läsare/dag. Helt obetydliga borde de därför inte vara i media.

Är det då onödigt med bloggar? Det beror väl på vad man tycker att bloggen har för syfte. Jag inbillar mig inte att min blogg ska läsas av hur många som helst eller att jag ska nå medieframgång med mitt bloggande. Det är liksom inte därför jag skriver. Däremot är det kul att skriva och få direktrespons av de få som faktiskt läser det jag skriver. Lika roligt är det att läsa vad andra skriver om de ämnen som jag är intresserad av som böcker, familj, genus och utbildning.

Hur många bloggar som egentligen finns och huruvida det finns fler glutenintolerande än bloggare i Sverige är totalt ointressant. Jag vet egentligen inte vad Schulman vill ha sagt med det. Vad finns det egentligen att bli upprörd över?

Upp- och nervända Sverige

Vår familj har det bättre än någonsin på många sätt.  Jag blev visserligen varslad men klarade mig så vi har båda jobben kvar, vi tjänar hyfsat bra båda två och får ut mer tack vare Alliansens jobbavdrag, räntan är låg, fastighetsskatten i princip borta och boendet billigt. Allt frid och fröjd alltså! Eller? Om jag bara hade tänkt på min egen ekonomiska situation hade jag svarat ja. Nu handlar det om lite annat också. Jag arbetar i skolan och ser tydligt hur resurserna minskar, jag har flera vänner som står utan jobb och själv kommer jag nog säkert att häga löst vid fler tillfällen.

I dagens DN skriver de rödgröna partiledarna om det bisarra i att satsa på skattesänkningar snarare än jobb. Mycket vill ha mer självklart, men hur kan Alliansen med gott samvete öka klyftorna i samhället på det sätt de gjort? Jag delar mer än gärna med mig till dem som har det sämre, men det finns många som tjänar betydligt mer som definitivt skulle kunna klara sig på lite mindre.

Solidaritet någon?


Borde ha stannat i sängen...

Jag fick sova länge (tack käre make) och jag borde sovit längre. Snubblar över allt, går in i möbler, tappade en burk gräddfil i golvet vid kylskåpet, lyckades sätta på kaffe med kannan lite snett och fick torka kaffe i halva köket.

Kanske lika bra att gå och lägga sig igen...

Tur!

Tur att jag bor på landet. Hittade inte min handväska i morse och kom på att jag kanske glömde den i bilen igår. Det hade jag gjort. I en OLÅST bil. Ingenting jag vågar erkänna för maken, han tycker att jag är mer än lovligt snurrigt och tyvärr har han inte fel...

Präst? Skulle inte tro det...

Hittade följande test hos Skolfröken och resultatet blev:

Din personlighetstyp:


Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Stämmer ganska bra förutom att jag visst tycker om att vara ensam, väldigt mycket till och med, förutsatt att jag valt det själv...


Karriärer som skulle kunna passa dig:



Lärare Jo, tack det hoppas jag.
Konsult Det kan ju vara vad som helst, men jag skulle hata att inte ha ett fast jobb.
Psykolog Känner mig som det ibland trots att jag ska vara lärare.
Socialarbetare Är jag definitivt redan.
Personalvetare Varför inte?
Präst Eh, skulle inte tro det...
Affärsbiträde Möjligen i en bokhandel, för övrigt verkar det sanslöst tråkigt.
Säljare Absolut inte.
HR-personal Eh?
Direktör För vad?
Eventkoordinator Inte ens om jag fick en miljon. Fy vad tråkigt.
Politiker Skulle jag absolut kunna tänka mig!
Diplomat Gärna.
Skribent Jo visst.
Skådespelare Skådespelar varje dag i klassrummet.
Designer  Av vad?
Hemmafru Typ det värsta jag kan tänka mig.
Musiker Va?


Helt sanslöst att mina svar skulle betyda att jag passar för så här olika yrken.


Blä!

Grabbarna vill inte vara ute i värmen, utan inne med sina leksaker. När vi höll på att bygga en tågbana på golvet i deras rum hittade Lillebror en liten vit larv. Sedan hittade han en till och en till och en till...


De såg ut som likmaskar och det var likmaskar. Uppe på vinden hittade maken nämligen två väldigt döda och halvt uppätna möss. I det läget är jag glad att jag inte bor själv och lämnar med glädje över uppgiften till maken. Där går min gräns för min "kan själv attityd". Är mer äckelmagad än jämställd tydligen.

Tillbaka!

Är tillbaka från en härlig semester med en enorm bloggabstinens. Så länge ungarna är vakna finns det nog ingen tid, men sedan ska det läsas och skrivas! Det här om att inte vara beroende kan jag glömma, jag är gravt internetberoende har jag märkt dessa två veckor. Den enda kontakten med internet var en kvart i världens varmaste lokal med två grabbar springande upp och ner för en spiraltrappa och ett tangentbord med den ena konstiga bokstaven efter den andre. Coolt språk turkiskan förresten, men att skriva svenska på ett turkiskt tangentbord var omöjligt. Inte riktigt det som är meningen kanske...

Bravo!

"Kyrkostyrelsen kom i dag fram till att Svenska kyrkan kommer att ansöka om fortsatt vigselrätt och att det inte ska göras förändringar i den nuvarande vigselordningen - det blir ingen särskild vigeselordning för homosexuella."

Bra, bra, bra! Hoppas nu att kyrkomötet i höst röstar igenom förslaget. Som det står i Aftonbladet : kärlek som kärlek. För mig är det självklart att allas kärlek är lika mycket värd.


Tänkvärd krönika

Läste en krönika av Lisa Magnusson om Sverigedemokraterna med den passande titeln Det står en cirkuselefant i vardagsrummet. Hon funderar där över hur bra det egentligen är att stänga ute Sverigedemokraterna från media då deras budskap är så dumt att de borde få berätta om det. Istället försöker vi låtsas som om de inte finns och hoppas att de försvinner.

"Jag tror det är lite med Sverigedemokraterna som med de fulla bönderna bak i bussen: De brölar en massa dumheter. Ingen svarar, vi låter dem hållas. Att se dem i ögonen och lyssna på dem är socialt tabu, det är som att vi tror att det vore ett nederlag att alls erkänna att de finns. Sverigedemokraterna står som en cirkuselefant i vardagsrummet, vi minglar runt och låtsas att den är osynlig, hoppar med ett äcklat litet skutt över de rykande bajshögarna som den lämnar efter sig i hopp om att nån skall plocka upp."

Läs hela krönikan här.

Kanske är det dags att konfrontera den där elefanten? Några småelefanter tycks finnas i min närhet. Enligt statistiken röstade endast 36% i "min" valkrets och drygt 6% av dem röstade på Sd. Illa.

Tidigare inlägg
RSS 2.0