Vackert om kärlek och musik

Kärlek är ett blandband : livet låt för låt

Kärlek är ett blandband: livet låt för låt
av Rob Scheffield är en söt historia. Rob och Renée gifter sig unga. Rob menar att hon är  sångerskan i deras synthduo: "Hon har allt det mod och de stjärnkvaliteter jag saknar. Hon sjunger vår hit eftersom jag aldrig skulle våga gå upp och sjunga den själv.". Renée är en stark och härlig kvinna och Rob beskriver henne och deras kärlek på ett väldigt fint sätt utifrån ett antal blandband. Blandband med, för mig, ganska okänd musik med några undantag. 80-talssynthen finns där och R.E.M. dyker upp ganska ofta. Vi får också följa med in i 90-talet då Kurt Cobain var kung. Tyvärr tar inte bara hans liv slut för tidigt, utan även Renées.

"Varje gång jag började gråta mindes jag att Renée brukade säga att livet var precis som en dålig countrylåt, förutom att dåliga countgrylåtar är trovärdiga och det är inte livet." Det är inte trovärdigt att ens älskade fru plötsligt ramlar ihop och dör. Det är inte trovärdigt att bli änkling innan 30. Det som är trovärdigt är beskrivningen av en stor kärlek.

Jag tycker mycket om den här boken. Den är naken och självutlämnande utan att bli sentimental och sockersöt. Det underlättar om man själv är (eller snarare varit) ett blandbandsfreak, men det är definitivt ingen nödvändighet. Sheffield påminner lite om journalistkollegan Tony Parsons i sitt sätt att skriva och jag gillar det skarpt.  

Bok som kräver pauser



Det gick inte att spurta igenom Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic. Jag fick ta pauser ibland för att hinna ta in det som står. Det är skrämmande både hur lite religion och bakgrund betydde, eller fick lov att betyda, under kommunismen, men också hur viktigt etnicitet blev efteråt. Från att inte ha funderat speciellt mycket på ursprung blir det helt plötsligt något livsviktigt. Med en kroatisk och en serbisk förälder, en son med en serbisk man och en son med en bosnisk man bir livet väldigt komplicerat i det självständiga Bosnien.

Boken skildrar ett land och en familj i sönderfall. En mamma som är pacifist och in i det sista vill tro att etnicitet faktiskt inte har någon betydelse trots att kriget kommer närmare. En make som går med i det muslimska partiet. En son som beger sig till fronten. En mor som följer efter.

"Jag tycktes inte längre duga i den nya värld som växte fram. Mitt självförtroende sviktade. Alla verkade ha tydliga planer för framtiden medan jag velade och stannade kvar i tomma intet. När alla letade rätt på sin flock och den rätta flaggan blev jag alltmer ensam och ovälkommen."

Jag märkte när jag läste Sista kulan sparar jag åt grannen att jag vet allt för lite om kriget i forna Jugoslavien. Jag har knappt vågat ta upp det med eleverna. Allt är för nära både i tid och rum. Kanske är det dags att fylla på kunskaperna nu. En bra början var att läsa Fausta Marianovic debut!

Imorgon är det minnesdag för massakern i Srebrenica. Jag minns att jag som ung och oerfaren vikarie mötte en pappa till en av eleverna. Han berättade om hur han ställts upp för att avrättas, men att han överlevde. Han tillbringade timmar i en massgrav innan han kunde ta sig upp och fly. Jag tänker på honom och alla andra drabbade, på alla sidor, imorgon.

Hon älskade av Helena Henschen

Hon älskade


Hon älskade var det Helena Henschens farmor Signe ville att det skulle stå på hennes gravsten. En verkligt vacker inskription som det tog tid innan hon faktiskt fick. Berättelsen om Signe är mycket bra. Jag var skeptisk till att läsa boken och hade den inte varit med på Bokustoppen hade jag troligen inte gjort det. Jag var rädd att det skulle vara en sentimental historia, men jag hade fel. Det finns inget sentimentalt alls i den här boken. Istället målar Henschen ett levande porträtt av en väldigt speciell kvinna. Hon rör sig i intellektuella kretsar och det blir en hel del namedropping av stora svenskar som Hjalmar Söderberg, Ellen Key och Kerstin Hesselgren. Själv var Signe engagerad i Fredrika Bremerförbundet och drog i smyg på sig sina blåa strumpor redan som ung flicka.


Två äktenskap, sex barn, en älskare, ett stort antal resor främst till Tyskland som till hennes förtvivlan ändras till något helt annat då Hitler tar makten. Signes liv är händelserikt och spännande och det är väldigt intressant att följa hennes tankar och känslor. Henschen blandar autentiska brev och anteckningar med sina egna slutsatser och funderingar och sammantaget blir det en bra helhet.


Hon älskade är en mycket bra bok. Läs den!


Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Så kom den då, efter månaders väntan i bibliotekskön: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein. Jag började läsa direkt, de andra böckerna jag höll på med fick vänta. Några timmar tog det, i ett rasande tempo. Det går inte att läsa Heberleins bok långsamt, tempot i språket är maniskt och tillåter inga andetag eller pauser. Jag följer med spänning Anns liv under några månader i hennes försök att förklara för sin familj varför hon inte vill leva. För leva vill hon inte, men inte heller dö. Jag lider med henne när hon försöker framstå som lugn och samlad, hon har ju allt, inte kan hon bryta ihop. Men bryter ihop gör hon. Gång på gång. Trots att hon mår skit stannar hon inte riktigt upp. Hon tackar jag till uppdrag efter uppdrag. Både för att hon behöver pengarna, men också för att hon inte kan eller vill säga nej. I augusti det året boken skrevs lyssnade jag på Ann Heberlein när hon talade om sin bok Det var inte mitt fel på skolan där jag arbetar. Hon fascinerade mig. På samma gång så skärpt, men samtidigt så manisk. Hon utstrålade energi, men samtidigt desperation. Nu förstår jag varför.

Jag tyckte mycket om boken och även om min berg- och dalbana inte är lika vansinnig kan jag känna igen mig i hennes sätt att resonera. Det är en virvlande resa in i hennes hjärna och jag är glad att jag följde med!

Änklingen

Änklingen

Jag blev gripen och grät floder när jag läste Kluuns första bok En sorts kärlek. Visserligen var huvudpersonen Sten en rktig skithög, men det var ändå svårt att tycka riktigt illa om honom. Fortsättningen Änklingen tar vid precis där En sorts kärlek slutade och startar till och med med en kort resumé. Jag skulle dock inte rekommendera någon att läsa Änklingen utan att ha läst En sorts kärlek som är en riktig "knytnävsslagimagenbok". Sten försöker nu leva vidare efter Carmens död. Han går in i ett drog- och knulldis och blir om möjligt ännu mer osmaklig och otrevlig än tidigare. Rose som han trodde var hans nästa stora kärlek glömmer han i princip bort och även om han inte lämnar huset förrän dottern Luna somnat är han helt klart en rätt kass far. Tillslut vaknar han upp och bestämmer sig för att ta med Luna till Australien för att göra samma resa som Carmen gjorde precis innan de träffades.

Änklingen är ingen dålig bok, men mina förväntningar var höga eftersom förra boken var så fantastisk. Jag är glad att jag läste den trots allt.

Prövar livet i Tensta

I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra

Mitt val på bokklubbsbok föll tillslut på I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra av Pontus Herin. Det är en bok om Pontus och hans familj som beslutar sig för att pröva livet i förorten Tensta. Pontus pappa reagerar ungefär som min pappa skulle ha gjort med ett "typiskt dig". Många tycker att de är väldigt konstiga och till och med Pontus fru är väldigt skeptisk.

Vi får följa Pontus under den tid familjen bor i förorten. Han försöker verkligen bli en del av samhället och går på diverse möten och pratar med en massa människor om Tensta och segregationen i Sverige. Boken innehåller många intressanta passager, men någon gång i mitten känner jag lite att det börjar gå på tomgång. Jag har fattat grejen liksom. Efter de kapitel som beskriver ett besök i Paris förorter får boken ny fart och jag är glad att jag läste ut den. Många tankar föddes och Herin försöker verkligen ge en sann bild av förorten och dess invånare. Många trivs, men få är stolta. De flesta flyttar så fort de får chansen. Så också Herin med familj som flyttar efter 1,5 år.

Mest gillar jag egentligen familjens historia och hade gärna läst mer om dem. Alla personer Pontus träffar har en historia och många är intressanta, men ibland blir det lite torrt, tråkigt och byråkratiskt. Kanske beror detta på att Herin är journalist på Veckans affärer eller på att han vill visa att boken är både sann och seriös. Det finns en värme i boken som jag tycker om, men ibland tappas den bort.

Som helhet är dock I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra ett intressant inlägg i debatten och klart läsvärd. Ska bli kul att diskutera den på bokklubbsmötet på fredag!

Bra? Jag vet inte.

Läste just ut Lyckan, kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert som en kollega rekommenderade mig att läsa. Jag är väldigt splittrad till boken, den var på ett sätt rätt seg, på sina ställen löjligt amerikansk, men samtidigt rätt så bra.

Boken består av tre delar som utspelar sig i tre länder Italien, Indien och Indonesien. Jag gillade Indonesiendelen bäst. Den gav mig en riktig längtan efter att resa själv. Inte just till Bali, var inte jätteförtjust i ön. Jag längtade dock efter den sköna tillvaro man kan ha på en långresa. Inga tider att passa, få saker inplanerade, inga andra att ta hänsyn till, ingen stress. Underbart!

Delen om Indien var också ganska spännande, men det blev lite väl religiöst på sina ställen. Italiendelen var visserligen småtrevlig, men rätt seg.

Är det en bra bok? Jag vet inte. Den är inte dålig, men jag kan tänka mig att det är en bok som man ska läsa vid rätt tillfälle. Liz har just skilt sig och åker ut på en långresa för att hitta sig själv. För andra i samma situation kan den säkert vara jättebra! För mig var den okej, men inte mer.



Omslagsbild: Lyckan, kärleken & meningen med livet av Elizabeth Gilbert

James Frey

                                                                                                     


Jag vet att James Frey gjorde många läsare upprörda när det visade sig att hans bok "Tusen små bitar" inte är helt sann, bara nästan. Alla personer är med och de flesta händelser, men ibland har han ändrat lite på sanningen för att göra storyn bättre. Han fick försvara sig hos Oprah Winfrey i det som kallades "The Million little pieces Controversy". Jag kan inte påstå att jag blev direkt upprörd över att allt inte är totalt sant, utan snarare sannolikt. Det är en bra bok, en gripande bok och jag har aldrig läst en bok som bekriver beroende och avgiftning så levande. Jag grät, något som inte händer mig så ofta när jag läser, men till den här boken blev det några tårar. Livet på kliniken lockar också fram en del skratt mitt i eländet, men mest är det "bara" bra och gripande.

Fortsättningen Min vän Leonard är inte lika lysade, man har fattat grejen känns det som, men jag är ändå glad att jag läste den. Trots att den inte berörde mig lika mycket som föregångaren är den klart läsvärd.

Årets bästa bok?!

Omslagsbild: ISBN 9789173892261, Mig äger ingen


Mig äger ingen av Åsa Linderborg kan vara årets bästa bok. Den kanske inte kom i år, men jag läste den i år eftersom den kom i pocket i år. Det blir många pocket som inhandlas även om jag har blivit hyfsat bra på att låna på biblioteket. Helst hade jag såklart haft mitt eget bibliotek, men det finns varken plats eller pengar till det. När vi flyttade in i huset blev det största rummet arbetsrum och bibliotek med hur många bokhyllor som helst. När storebror blev lite större och lillebror dök upp fick de det stora rummet och det lilla blev arbetsrum, men knappast bibliotek. Fortfarande fanns det dock rätt många hyllor och fulla var de. I somras var det då dags att flytta badrummet till arbetsrummet för att få plats med badkar och nu är det gamla, pyttelilla badrummet arbetsrum och nästan inga böcker får plats. Vad gör man inte för sina barn. Å andra sidan dör jag inte om jag inte får ha framme mina lästa pocketdeckare. De fyller ju inte direkt någon funktion.

Ja, det var en parentes. Åter till boken. Jag är inte alls förtjust i barndomsskildringar egentligen. Speciellt inte de eländiga barndomsskildringarna (om det nu finns andra, vem skriver om sin hysteriskt lyckliga barndom och vem skulle vilja läsa boken?) De har en tendens att bli både sliskiga och sentimentala, men den här är fantastisk. Åsas bok om sin uppväxt med en alkoholiserad, men ändå kärleksfull far som hon får ett ganska komplicerat förhållande till. Mamman finns någonstans i bakgrunden, men det är pappan och hans familj som står i fokus. Åsa och hennes pappa stannade kvar i mig länge!

RSS 2.0