This bird has flown

Norwegian wood

Norweigan wood av Haruki Murakami är döpt efter en låt av The Beatles. En låt som i en smörig, instrumental version får den nu 37-årige Toru att förflytta sig tillbaka i tiden till sina tonår då han älskade Naoko. Naoko som var flickvän till hans bäste och ende vän. En vän som tog sitt liv endast sjutton år gammal.

Naoko och Toru glider isär efter den tragiska händelsen, men träffas sedan av en slump igen. De studerar båda i Tokyo och träffas ofta och går långa promenader. Något riktigt kärleksförhållande har de inte, Naoko är labil och omtålig och vågar inte riktigt. När det väl är på väg att bli något bryter hon ihop och flyttar till ett vårdhem mitt ute i ingenstans.

Toru skriver brev till henne varje söndag och hälsar på henne vid flera tillfällen. Där lär han också känna hennes rumskamrat Reiko som också blir viktig för honom. Viktig är också Midori, den frispråkiga studenten som är Naokos motpol. Toruns relation till dessa tre kvinnor utgör kärnan i berättelsen. Jag tycker om dem alla, men min favorit är nog Midori. Hon är spontan, rolig och lite lagom knäpp samtidigt som hon är godhjärtad.

Jag har varit lite rädd för att läsa Murakami då jag trott att hans böcker är tunga och svårtillgängliga. Jag hade fel. Murakami skriver fantastiskt. Hans språk är vackert och flyter fram lugnt och melankoliskt. Jag fångas av hans sätt att beskriva peroner och känslor. Vi får inte veta mycket, men lär ändå känna huvudpersonerna på riktigt. Norweigan Wood har tempot, stämningen, distansen och melankolin från många av de asiatiska filmer jag sett och repilikerna och samtalen från filmer som Bara en natt. Efter en sida var jag helt fast i historien om Toru och människorna kring honom. Jag kunde inte sluta läsa. Det är svårt att i ord få fram hur mycket jag berördes av läsningen, men helt klart är att Norweigan Wood är en helt underbar bok!


Det gör ont att slå i glastaket.

Dubbla slag

Det står på baksidan av Dubbla slag Malin Persson Giolito att boken bland annat handlar om familjeliv, kärlek och glastak. Det här med glastaket blir mer och mer tydligt ju mer man läser. Att vara advokat och blivande trebarnsmamma är ingen lätt kombination, det är helt klart. Jag har svårt att fixa två ungar med ett jobb som sällan kräver så långa arbetsdagar som Hanna i boken har. Jag har dessutom en man som tar tag i bra mycket mer än Johan, Hannas man gör.  Frågan är vems fel det är, "Naturligtvis litade hon inte på Johan, det hade hon aldrig gjort. Men det var knappat hans fel, det förstod till och med hon". Det är svårt det där med familjeliv. 

Om man som Hanna haft kontroll över allt och gjort allting bra hela livet är det svårt att släppa kontrollen över sina barn. Jag vet då jag själv varit där. Nu har jag släppt väldigt mycket vilket gett resultatet att barnen blivit väldigt pappiga. Kanske är det vad många mammor är rädda för, att "förlora" sina barn till sin man. Jag tror dock att det är nödvändigt att dela mer lika om familjen ska fungera. Det visar sig också i boken att Hannas och Johans familjeliv inte alls fungerar. Vad är det egentligen som händer med ett förhållande när man får barn?


Även yrkeslivet har blivit svårare för Hanna. Från att ha varit firad ung, lovande och troligen alldeles för ambitiös får hon minde och mindre status i samma takt som timmarna på jobbet blir färre och ungarna fler. Hon sitter inte längre i ett flott kontorsrum utan är hänvisad till en skrubb.  Är det verkligen meningen att man ska behöva arbeta dygnet runt för att kunna göra karriär? Det är som om alla tycker att Hanna får skylla sig själv som skaffat barn. Att kombinera verkar inte vara möjligt och trots firmans prat om jämställdhet agerar de precis tvärtom.


Dubbla slag är en läsvärd bok. Språket flyter på bra och historien är intressant. Maria Persson Giolito sätter fingret på något väldigt viktigt. Det måste vara möjligt att kombinera karriär och barn även för kvinnor och män med för den delen som faktiskt vill vara delaktiga i sina barns liv. Hur gör man?


Tunn men bra bok!

Monsieur Ibrahim och Koranens blommor


Monsieur Ibrahim och Koranens blommor
av Eric-Emmanuel Schmitt är en söt liten bok om ett alldeles speciellt förhållande. Platsen är 60-talets Paris. Den unge Momo går varje dag och handlar i Monsieur Ibrahims affär. Varje dag snor han också med sig en konserv. Trots detta utvecklas en vänskap mellan den judiske pojken och den arabiske mannen. Så mycket innehåll på så få sidor. Jag ska nog ta och läsa den en gång till!

Intressant av Bakhtiari

Kan du säga schibbolet?

Kan du säga schibbolet?
av Marjaneh Bakhtiari handlar om Mehrdad och Noushin Abbasi som flydde från Iran till Sverige efter revolutionen och lever med sina två döttrar, Parisa som är 16 och Baran som är 13 i ett fint område utanför Malmö. De har både katt och städerska och lever ett "Svensson-liv". Mehrdad undervisar på högskolan och älskar att debattera integration och invandring.  Han hävdar att varje individ själv bär ansvar för sin integration och menar att de som vill försköna förorten och "ta tillbaka" ordet blatte är fel ute. Han fru har ingen lika självklar plats i Sverige. Hon är sjukskriven och satsar istället allt krut på att göra sin familj till en mönsterfamilj hämtad ur en svensk veckotidning.


Första gången vi träffar familjen Abbassi  äter de frukost tillsammans en söndagsmorgon eftersom Noushin är övertygad om att "en familj inte kunde räknas som en familj om de inte åt åtminstone en frukost i veckan tillsammans". Familjen i övrigt är inte lika övertygade om att idén är god. Visserligen köper Mehrdad bullar, men i övrigt är han ganska oengagerad. Också döttrarna Baran och Parisa verkar önska att de slapp denna familjetradition. Baran vill helst inte ta ut iPod-hörlurarna i öronen och Parisa hackar på allt som hennes mamma gör.


Denna söndag handlar samtalet också om huruvida Parisa ska få åka till släktingar i Iran för att kunna ta bilder till ett skolprojekt. Hon tycker att det är självklart att hon ska få åka eftersom projektet utan tvekan ska ge henne MVG. Dessutom har hennes mamma envisats med att lära sina döttrar persiska, borde de inte få använda språket på riktigt då?


Noushin förstår inte varför de ska släppa iväg sin dotter till ett land som de lämnat. Hennes bild av Iran är långt ifrån positiv och hon tycker att det är allt för riskabelt för Parisa att åka dit. Mehrad är inte lika övertygad som sin fru om att Parisa inte ska få åka. Han menar att hon kanske lär sig att uppskatta Sverige mer om hon får resa.  Tillslut ger Noushin med sig, men då måste båda döttrarna åka. De ska få träffa sin mormor innan hon dör. Baran är knappast lycklig över resan. Hon har sett YouTube-klipp om kvinnor som fängslas och misshandlas för att de inte följer de klädregler som finns. Hon köper den längsta kappan hon kan hitta, täcker sitt hår väl redan på Kastrup och hoppas mer än något annat att hon ska komma hem levande.


Vad är det då för bild av Iran som Parisa vill förmedla? Hon vill visa att alla inte är hemska extremister, men samtidigt vill hon ta bilder på firandet av en sorgehögtid som det visar sig firas endast av dem som är traditionella. Hennes bild av Iran visar sig inte stämma med verkligheten. Inte heller Baran har rätt. Eller kanske kan man säga att de båda två har både rätt och fel. I Iran möter de sin kusin Negar som lever livet så mycket hon kan.  Hon sminkar sig, har utmanande kläder, dricker alkohol och går på fester. Hon vill visa sina kusiner det hon menar är det riktiga Iran. Bilden är inte helt sann ska det visa sig.


Kan du säga Schibbolet? är en mångfacetterad och intressant bok. Jag fick tänka igenom min syn på integration, flyktingpolitik och kanske framför allt om Iran.  Den vimlar av intressanta personer förutom familjen Abbassi.  Mehrdads mamma Shamsi och hennes väninna Iran är ett härligt par. Iran bor hemma hos sin döda dotters före detta sambo Åke och deras förhållande är också fantastiskt att följa. Sedan finns också alla motståndare till Mehrdad,  Noushins ganska rasistiska väninna Gudrun för att nämna några. En helt klart läsvärd bok som väcker många tankar!


Riktigt ruskig bok

Jag trodde aldrig att jag skulle gilla Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Jag ogillar både skräck och fantasy och hade aldrig tagit i boken med tång om den inte var med i Bokusutmaningen. Att jag skulle sträckläsa en vampyrroman och dessutom verkligen gilla den kunde jag aldrig i min vildaste fantasi tro. Jag läste och läste och läste och älskade det jag läste. Historien om den mobbade Oskar och den mystiska Eli är spännande och välskriven. Jag lever mig in i Oskars längtan efter kärlek och vänskap och önskar lika starkt som han att Eli inte ska vara inblandad i något hemskt. Jag avskyr killgänget som är så otroligt elaka mot Oskar, lider med den misslyckade pappan som inte riktigt verkar kunna göra rätt, tycker synd om den stackars sniffande killen i källaren som inte heller får någon rätsida på livet och fascineras över Håkan som bor tillsammans med Eli. Vem är han egentligen? Hennes pappa? Hennes beskyddare? Vad är det för hållhake hon har på honom?

I centrum av historien står också gänget bestående av ganska misslyckade, medelålders figurer som huserar på den lokala syltan i Blackeberg. En efter en dödas de på synerligen grymma sätt. En av dem, Virginia, överlever visserligen överfallet men hennes liv blir aldrig mer sig likt.

Jag tycker att Låt den rätte komma in är en fantastisk bok. Jag var helt lyrisk under läsningen och lovordade boken till alla som ville höra (och till alla andra också...). Är osäker på om jag kommer att läsa fler böcker av Ajvide Lindqvist dock. Jag har fortfarande svårt att tro att jag faktiskt gillade en vampyrbok och vågar inte riktigt chansa igen.


Revolutionary Road

Revolutionary Road

Jag såg filmen Revolutionary Road för ett tag sedan och den var fantastisk. Jag läste ut boken igår och det var absolut en bra bok. Jag önskar bara att jag hade läst boken innan jag såg filmen. Inte för att filmen skulle bli bättre då, men för att läsningen skulle bli mer lustfylld. Filmen följde boken väldigt bra och en stor del av läsupplevelsen gick därmed förlorad. Synd!

Historien om Frank och April är gripande. De sitter fast i sin villa i förorten och ingen av dem gillar egentligen livet de lever. I boken är det i princip bara Franks perspektiv vi får följa. Endast i ett fåtal kapitel är berättaren en annan. Jag fick större förståelse för Frank efter att ha läst boken. I filmen framställs han mer som en skit som hindrar April från att följa sina drömmar. Språket är bra, miljön fantastiskt, historien gripande. Jag gillar bifigurerna som hjälper oss att se Frank och April utifrån. Det perfekta paret eller det misslyckade paret? Det beror på vem du frågar. De är enligt mig skuggor av sitt egentliga jag, de gör det som krävs av dem, men de lever inte på riktigt. Det här är skräcken för mig, att fastna i vardagen och sluta leva.

Har du varken sett filmen eller läst boken skulle jag rekommendera att läsa boken först! Vad du än gör så missa den inte helt.

Alltid lika bra

Alltid hos dig









Maria Ernestam är en av mina favoritförfattare. Hennes böcker är alltid välskrivna och har alltid en grymt bra story, ofta med många överraskningar. Alltid hos dig är inget undantag. Den är välskriven och spännande. Trots att den rör sig mellan tre tider blir det aldrig rörigt och inga lösa trådar lämnas. Huvudpersonen Inga mister sin man men försöker leva på som vanligt. Efter två år inser hon att hon måste ge sig tid att sörja och åker till släktens hus på Marstrand. När hon rensar förrådet hittar hon ett brev från Mombasa adresserat till hennes farmor Rakel. Parallellt får vi följa Rakels och Ingas historia och det är både bra och spännande. En klart läsvärd bok!


Vacker, men rörig

Jag tyckte mycket om Linda Olsson förra bok Nu vill jag sjunga dig milda sånger och hade ganska höga förväntningar på Sonat till Miriam. Tyvärr levde den inte riktigt upp till dessa. Det är ingen dålig bok, absolut inte, den är både vacker och gripande. Problemet är att den är väldigt rörig. Parallellhistorier, olika berättarperspektiv  och tidshopp i all ära, men det blev nästan för mycket. Man fick veta allt och inget på samma gång. Jag skulle ha fördragit ett mindre komplicerat upplägg och mer fokus på Marta, Adam och varför inte Miriam. Språket är dock väldigt vackert och boken är trots allt läsvärd. Kanske passar den bäst att läsa i ett svep, så börja när du har gott om tid. Jag tror inte att de mår bra av att vänta på nattduksbordet som den gjorde hos mig.




Bra bok!

Som vi älskade varandra av Anders Paulrud är en lättläst och trevlig bok. Den handlar om fem vänner vars gemensamma punkt är ett rosa sommarhus. Egentligen får vi inte veta så mycket mer än fragment av deras långa vänskap, men helheten blir ändå tydlig. Boken är vacker och mystisk och jag tilltalas av Paulruds språk. En bra bok helt enkelt!


Omslagsbild: Som vi älskade varandra av Anders Paulrud

Självmordsklubb

En nyårsnatt träffas några olyckliga människor på ett hustak i London. De är alla där för att hoppa. Så börjar boken A long way down av Nick Hornby. Vi får sedan följa Martin, Maureen, Jess och JJ som alla har skäl att ta livet av sig, men väljer att leva. En mycket bra bok!

Liknande story har Kollektivt självmord av Arto Paasilinna där överste Kemppainen och direktör Rollonen träffas i en lada där de båda tänker ta sitt liv. Så lika är egentligen inte böckerna, men de är båda läsvärda!

Omslagsbild: A Long Way Down av     Omslagsbild: Kollektivt självmord av Arto Paasilinna

Vem ska man tro på?



Läste just ut en mycket bra bok Att tro på Mister Pip av Lloyd Jones. Boken handlar om 13-åriga Matilda som får en ny lärare Mr Watts. Varje dag läser han ett kapitel av Dicksons Lysande utsikter och klassen dras fullständigt med i berättelsen.

Det låter inte speciellt kul, men det är en väldigt bra bok! Den liknar ingen annan bok jag läst. Jag skrev en uppsats om Lysande utsikter en gång på universitetet och det är nog en fördel, men ingen nödvändighet att man läst boken.

Trilogin avslutad!

Vila på gröna ängar


Det var nästan lite sorgligt att läsa ut Vila på gröna ängar av Anne B Ragde. Jag älskade Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna med alla udda personligheter. Skulle gärna läsa en bok till, mest för att få veta hur champagnepimplande Erlend ska klara pappalivet. Han är en skön figur, men jag skulle inte vilja ha honom nära mig IRL. I denna den tredje boken har Tor dött och Torunn tagit över gården trots att hon egentligen inte verkar vilja det. Torunn är inte så jättekul att läsa om, det blir lite väl svart och jag saknar att läsa om hennes relation till Tor. Erlend och Krumme är fortsatt härliga och både Margido och farfar/farbror växer väldigt.

Väldigt läsvärd!

Riktigt bra bok!





Läste just ut Smuts av Katarina Wennstam. Riktigt bra om personer kring en rättegång om koppleri. Jag har så otroligt svårt att förstå hur någon kan tycka att prostitution ska legaliseras. För mig är det bara kvinnoförnedrande, det spelar ingen roll vad som sägs i debatten, jag har ännu inte hittat något argument som håller.

Smuts är definitivt läsvärd och har du inte läst Wennstams andra böcker Flickan och skulden samt En riktig våldtäktsman ska du definitivt göra det!

Varning!

Läste just ut Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer och hjälp vilken tråkig bok det var. Satte en tvåa på den på http://www.bok.nu/ men det var en väldigt svag sådan. Nu är jag visserligen inget fan av brevromaner, men den här var tråkig även jämfört med andra böcker i samma stil. Läste den egentligen mest för att titeln är så rolig, men det var väl det enda roliga i hela boken. Om den inte varit så lättläst hade jag inte läst ut den. Undvik!



Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Vad vill du göra innan du dör?

Läste just ut Innan jag dör av Jenny Downham. Den handlar om Tessa som har leukemi och snart kommer att dö. Hon har en lista på saker hon vill hinna med innan hon dör och vi får följa henne under hennes sista tid. Det låter ju inte direkt upplyftande och det är det kanske inte heller, men det är trots allt en varm, kärleksfull och hoppingivande bok.

Tessa vill vara tillsammans med en kille. Det står högst på listan. Första försöket är väl inte jättelyckat, men sedan träffar hon Adam. Adams och Tessas kärlek är fantastiskt fint beskriven. Jag undrar hur jag skulle klara att se någon jag älskar tyna bort. Kommer jag att vara lika stark som Adam?

Tessas pappa har slutat jobba för att ta hand om sin dotter och han blir först lite oroad av alla upptåg med listan eftersom allt inte är direkt lagligt.

Det är en bok om kärlek och vänskap. Tessas och Adams kärlek. Föräldrars kärlek till ett barn. Syskonkärlek. Sist med inte minst vänskap.

Klart läsvärd!

Boken ingår i mitt projekt "få ännu en elev att läsa en bok" och det ser ut att lyckas. Jag har läst boken i skolan, t.ex. under nationella proven och igår läste en tjej som aldrig läst en bok i hela sitt liv (i alla fall inte frivilligt) på baksidan och frågade om hon kunde få låna den när jag är klar. YES! Där satt den!





<a href="http://knuff.se/isbn/9789173370448/innan-jag-doer">Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Innan jag dör av Jenny Downham</a>

Tidigare inlägg
RSS 2.0