Visst är vi stressade!
"Mängder av nya, statliga och kommunala pålagor har på mycket kort tid ökat deras administrativa arbetsuppgifter samtidigt som de pressas av kommunernas sparkrav. Nya nationella prov i flera ämnen redan i trean, skriftliga omdömen och betygsliknande skriftliga omdömen och nya mallar för åtgärdsprogram att fylla i - plötsligt upplevde de att den tid de hade, den räckte inte längre till."
Jag kan inte annat än att hålla med. Mycket har lagts till, men inget tagits bort. Sedan "usken" försvann har undervisningstiden istället ökats samtidigt som allt kringarbete ständigt utökas. Alla elever ska ha en individuell utecklingsplan, det ställs högre krav på omdömen till utvecklingssamtal samt överlämningar av elever som byter skola. Dessa saker är alla bra, vad som däremot kan irritera mig är alla sammanställningar som ska göra, som t.ex. "vem kommer på utvecklingssamtalet", "vilka elever har nått betyg under året, varför har de som inte gjort det misslyckats?" osv. osv. osv. Viktig information visst, men är det inte viktigast att vi utvecklar och planerar vår undervisning och tar hand om våra elever? Allt ska dessutom fixas på allt annat än snabba datorer, t.ex. frånvaroproram som ställer 20 frågor varje gång du klickar i frånvaro.
Nu ska vi göra updragsplaner på min arbetsplats och jag hoppas att detta ska medföra en mer mänsklig arbetssituation. Tyvärr verkar planerna göras enligt schabloner vilket betyder att vi på IV som har väldigt många möten med elever, föräldrar och myndigheter ska ha samma ersättning för klassförfeståndarskap som alla andra lärare. Pratade med en kollega som aldrig varit på en EVK på sina tio år på skolan. Jag har varit på ett tiotal på två år. Hon hade inte heller haft några direkta samtal med föräldrar förutom utvecklingssamtalen med elever under 18. Jag har kontakt med föräldrar, flytingmottagning och diverse kontaktpersoner dagligen. Min kollega träffar sina mentorselever 20 minuter varje vecka då det är klassråd. Jag sitter ner och pratar med mina mentorselever flera gånger varje vecka, säkert sammanlagt 1 timme/dag om det räcker. Dessa samtal och möten är en förutsättning för att mitt arbete ska fungera, så jag vill absolut inte vara utan ett enda möte. Däremot vill jag att det ska synliggöras hur mycket tid jag lägger ner på detta. Att låta alla lärares uppdragsplaner innehålla 3 timmar varje vecka är för mycket för vissa och helt klart för lite för mig och mina IV-kollegor.
Det finns en del jag skulle vilja ändra i skolan och att få mer tid för eleverna är helt klart en! Jag vill arbeta med människor, inte formulär och blanketter. Då hade jag valt ett annt arbete!
Veckans lärarpanel om förändringar
1. Mer tid till varje elev för coaching, individuell planering och annat som elever behöver för att utvecklas. Att vara mentor och knappt träffa sina elever är värdelöst. På detta sätt kan undervisningen göras mer individuell, utvärderas, följas upp och utvecklas.
2. One to one till alla. Vi har väldigt få datorer och många bra övningar för andraspråksinlärare som finns på nätet kan därför sällan användas.
3. Mindre ämnesprestige och mer ämnesintegrering. Att traggla varje ämne för sig är både tråkigt och splittrat. Jag fattar inte hur eleverna överlever som måste ställa om hela tiden. Självständigt och/eller tematiskt arbete får dock inte betyda att eleverna gör vad de vill. Ett bra självständigt arbete bygger på extremt genomtänkt lärarstyrning. Inget för lärare som vill luta sig tillbaka alltså. Inte heller något för lärare som måste hinna med x antal stycken i engelskaboken (sjävklart gjorda i rätt ordning) för att inte få spel.
Veckans lärarpanel om avslappning
Hur/Vad gör du för att hämta ny energi och ladda batterierna?
Först måste jag säga att jag är lite för kass på att slappna av och ladda under terminerna. Så här i slutet av terminen går jag mer eller mindre på knäna. Inte bra. Jag har dock blivit bättre på att släppa jobbet när jag kommer hem och det är mycket tack vare barnen. De kräver att jag finns för dem just då och då kan jag inte ha tankarna på annat håll. Samvaro med mina barn och min man ger alltid mer energi. Gärna utomhus i trädgården då laddar jag batterierna lite extra. Trädgårdsarbete om det är av det lite pyssligare slaget som att rensa, plantera och klippa är också avslappning för mig.
Bloggen fyller en stor funktion just nu. Det ger mycket avslappning och energi att skriva, läsa och få kommentarer från läsare. Jag tycker att mina vyer har vidgats en hel del sedan jag började blogga i januari. Mest läser jag om böcker och läsandets plats i mitt liv har faktiskt blivit större under våren. Till läsandet hör också min bokklubb med gamla tjejkompisar som denna månad ska läsa Jonas Gardells Om Gud. Träffarna med bokklubben är definitivt energigivare. Det krävs planering för att få ihop en massa trötta småbarnsmorsor!
Datorn och böckerna börjar konkurrera ut tv:n som varit min stora avslappningsmaskin tidigare. Visst tittar jag på lite serier fortfarande, men det blir inte alls lika mycket. Det är egentligen lite för passivt för att bli en energiladdare.
När det gäller passioner i livet så kommer de och går lite. Nu är grabbarna är små har mycket av det jag förut tyckte om fått stå tillbaka. Egentiden räcker helt enkelt inte till. Att resa har alltid varit en stor passion och efter en liten paus har vi kommit igång igen. Om en månad åker vi till Turkiet. Det blir lite mer barnvänliga resor tills de är inskolade, men miljöombyte är ändå viktigt för mig. Jag laddar mina batterier rejält när jag kommer ifrån alla vardagsmåsten.
Fotografering har också varit en passion som dessutom hört ihop ganska mycket med att resa. Hemma blir det mest kort på barnen och dem vill jag inte gärna använda i min blogg.
Passionerna och nedvarvningsstrategierna finns egentligen till hands, men tiden finns inte alltid. Något jag absolut borde göra, men som alltid prioriteras bort eftersom det kännas mer som ett måste än något trevligt är träning. Jag borde verkligen träna mer, men det känns så segt att tillbringa den lilla egentid jag har med att göra något som visserligen får mig att må fysiskt bättre, men som inte är direkt kul.
Det här är jag rädd för!
Nu har det gått drygt tio år sedan jag började arbeta som lärare och jag är rätt luttrad. Jag har dessutom valt att arbeta med de elever som är mest i behov av stöd och kreativ pedagogik. Den största utmaningen helt enkelt, Tills nu har alla som arbetar på IV på vår skola sökt jobbet och därmed valt att arbeta där. Det har inte förekommit att någon fyller upp sin tjänst med lektioner på IV. Till hösten kommer det troligen att se annorlunda ut. Det finns övertaliga lärare i kommunen vilket medför att de som har vikariat hos oss med all sannolikhet sägs upp, två kollegor ska dessutom vara tjänstlediga och dessa tjänter kommer att ersättas av övertalig personal.
Det är mycket möjligt att dessa personer är fantastiska, men de har inte valt att arbeta med våra utmanande elever. Övertalighet innebär också troligen kort lärarerfarenhet och risken är att ganska nykläckta lärare hamnar på IV, något som jag inte tror är bra. Mna behöver vara väldigt säker på sig själv och trygg i sin lärarroll om man ska arbeta hos oss.
Lärarpanelen om fortbildning
Veckans lärarpanel på Språkmakargatan handlar om fortbildning. Jag har fortbildat mig på halvfart de senaste två åren och har snart 60 poäng svenska som andraspråk. Nödvändigt eftersom mitt nya jobb innefattar just undervisning av andraspråksinlärare. Jag har arbetat många år med den kategorin egentligen, men eftersom jag är ganska ny i kommunen vill jag "ha papper på" mina kunskaper och en formell behörighet för att inte drabbas av sist in, först ut avvisning i neddragningarnas tid.
Jag är något av en hobbypluggare och älskar att läsa. Förutom min lärarexamen har jag läst snart 170 hp. Nu börjar det dock kännas lite trögt att jobba heltid och plugga halvtid. Det här året har varit lite väl tufft med jobb, studier och uppstart av en ny inriktning på skolan. Jga har fått dra i nödbromsen lite och faktiskt fått delegera mer än jag egentigen vill. Jag är skitdålig på att lämna över till andra, vill helst ha full kontroll på allt själv.
När jag kommit balans igen skulle jag gärna vilja vidareutbilda mig till speciallärare. Många av de elever jag arbetar med behöver specialpedagogiska insatser och jag har läst en hel del litteratur för att bättre kunna möta dem.
Vilken skola är bäst?
Där jag arbetade tidigare fick vi lärare ibland kritik för att vi satte för låga betyg, alla elever (och föräldrar) vill ju ha MVG. Utifrån både nationella proven i år 9 och Salsa för vår skola satte vi snarare för höga betyg, eller rättvisa betyg skulle jag vilja kalla det. Betyg är lurigt. Ett G är i dagens läge inte mycket att komma med även om det för eleven som når G kan vara en otrolig prestation. Nu arbetar jag nästan bara med elever som ännu inte nått G och de är de mest motiverade och tacksamma unagr jag någonsin träffat på.
Både lärare och elever som intervjuas i artikeln påpekar just att viljan att lära ut och att lära är viktigast. Att lärarna bryr sig om eleverna och vill att det ska gå bra för dem. En snäll lärare är inte en som ställer låga krav, utan tvärtom en som har höga förväntningar. Jag tror att mina elever är kapabla att nå mycket långt och jag måste ställa höga krav på dem. Detta måste dock göras utan att skuldbelägga eventuella misslyckanden. Jag kan bara ställa krav på dem om vi har en bra relation som innefattar en ömsesidig respekt. Om eleverna känner att jag bryr mig om dem vill de också lyckas. De vet att jag tror på dem och då blir det lättare för dem att faktiskt tro på sig själva.
Det här är min definition av en bra lärare. Hårdare tag, kanske men inte utan att hjärtat är med.
Lärarpanelen om den moderna tekniken
Lärarpanelen på Språkmakargatan tar denna vecka upp följande fråga:
Hur använder du den digitala tekniken i undervisningen /alternativt hur önskar du att använda den?
Tyvärr finns det inte så mycket tekniska prylar på det program där jag arbetar. Vi har fem datorer, varav fyra tunna klienter som fungerar när de känner för det. På ett sätt kan jag köpa prioritering på Individuella Programmet, vi har hög lärartäthet men ganska få datorer och endast en gemensam kanon som vi får boka och bära. Samtidigt finns det så många möjligheter med till exempel en Smartboard och annan teknik kan också ge möjligheter för lite mer kreativa undervisningsformer. Speciellt för mina IVIK-elever tänker jag att det hade varit väldigt bra att kunna visualisera och lyssna mer. Eleverna använder datorerna väldigt mycket, mest använder de lexikon men läromedelswebbar med bra övningar.
Att använda bloggandet i undervisningen är något jag tänkt på, men inte hunnit genomföra ännu. Liza Greczanik som skapat Språkmakargatan har skrivit en bok om just detta Bloggen möter undervisningen -konkreta metodiska tips som jag ska försöka läsa när hjärnan vaknar någon gång i sommar.
