En bit på väg!

Det var rätt kul att måla! Det ger ju faktiskt ett tydligt resultat. Gaveln som nu är grundad ser redan mycket bättre ut än innan. Utsidan på verandan är färdigskrapad och tvättad och redo för målning imorgon. Ännu en gavel är nästan färdigskrapad. Vi har hunnit massor idag och det har inte kommit en enda droppe regn.

Tyvärr insåg vi när vi kom in i huset att vi gärna skulle haft en hemmafru eller hemmaman som städade inne och förberedde middag medan vi målade. Imorgon fortsätter jag måla och maken städar huset. Hoppas jag i alla fall...

Tråkigt måste!

Nu har jag just kommit tillbaka efter att ha lämnat grabbarna hos mor och far. Lånade deras bil och åkte till min mormor och morfar för att hämta deras cyklar som vi ska få ta över. Riktiga gamla, ljusblåa godingar som säkert funkar utmärkt. Nu måste jag bita i det sura äpplet och ge mig ut och måla på huset. Riktigt tråkigt, men nödvändigt.

Just huset är vårt mest ojämlika område. Maken gör helt klart mer när det kommer till att snickra och dona. Dels för att han är bättre, men lika mycket för att jag tycker att det är förbannat tråkigt (speciellt när han ska göra om det jag gjort). Styrka krävs visserligen för en del arbeten när det gäller husrenovering, men måla om är inte en av de sakerna. Jag har alltså inget att skylla på. Som författarna påpekar i Skriet från kärnfamiljen är det här ganska vanligt. Männen snickrar och kvinnorna lagar mat. Jämställdheten förstörs inte bara av barn utan kanske ännu mer av ett husköp. Vi har fixat barnbiten riktigt bra. Just nu gör maken visserligen mer eftersom jag är ett utarbetat vrak som helst vill gå och gömma mig vissa dagar.

Läste förresten en krönika i dagens GP av Malin Lernfelt som återknyter till Marcus Ridungs inlägg i debatten i veckan. Hon menar att dagens pappor måste prioritera rätt. Renoveringar och jobb kan omöjligen vara viktigare än att följa sina barns uppväxt. Och nej, man blir itne en lika bra förälder om man träffar sina barn sällan. Den dagliga kontakten är viktig, det är kvanlitetstid inte kvalitetstid som gör all skillnad.

Nu ska jag gå ut och måla och jobba på jämställdheten. Tyvärr innebär jämställdhet inte alltid att man får göra roligare saker.

Hur uppfostrar man en pojke?

Magdalena Hulth, förskollärare och nybliven mamma skriver på Aftonbladet Debatt om barnboksvärlden som hon menar är enkönad och vit. Som mamma till en ojke konstaterar hon att han kommer att bekräftas och stärkas, men att han kanske inte får veta att pokar kan vara försiktiga och omhändertagande och tjejer starka och coola. Som mamma till två pojkar känner jag igen mig i Magdalenas tankegång och  jag ser det som en utmaning. Det gäller, som hon skriver, att leta bland böckerna och försöka bredda grabbarnas input. Vi läser varje dag och en stor favorit är Så gör prinsessor (lillbror är prinsessa allt som oftast) men även Laban, som faktiskt är en försiktig liten spökpojke är populär. När det gäller leksaker och kläder blir det ännu viktigare. Storebror fick sitt dockhus och lillebrors rosa klädhög växer.

För som Magdalena skriver "Genusperspektiv handlar inte om att förbjuda barn att leka med könspecifika saker, utan att tillåta alla att ha tillgång till allt. " Som tur är går mina barn på en förskola där de inte heller begränsas och där det är helt okej att leka med dockor ena stunden och med bilar den andra. Rosa kläder fungerar dessutom lika bra på pojkar och flickor på samma sätt som spiderman gör det. Jag vägrar att begränsa mina barn. Och nej, jag är inte rädd att de ska bli flickor, lika lite som jag är rädd för att deras pappa ska bli kvinna för att han varit hemma med barnen.

Hur går det med jämställdheten egentligen?

Klyftorna mellan mäns och kvinnors löner ökar skriver Ulla Andersson och Lars Ohly i DN idag.

"Sedan 2006 har den genomsnittliga inkomstskillnaden ökat med 12 800 kronor per år. Regeringens skattesänkningar och nedskärningar har missgynnat kvinnorna. 57 procent av de samlade skattesänkningarna går till män och bara 43 procent till kvinnor. Det visar en analys som Riksdagens utredningstjänst gjort på uppdrag av Vänsterpartiet."

Visst har säkert regeringens politik med det hela att göra, det är ingen diskussion jag vill ge mig in i. Jag ser dock gärna en ny regering efter nästa val och att de ekonomer med genuskompetens anställs som utlovat. Genus är inte ett litet ämne som några få ska engagera sig i, det berör oss alla. Självklart blir det motstånd, främst av män, när genusfrgan kommer upp. Män har mer pengar och mer makt i Sverige idag ch tjänar därmed mer på regeringens politik. Självklart  vill de inte få försämrade villkor och det är kanske det de är rädda för när rättvisa och kvotering kommer på tal. Att läsa kommentarerna till artikeln är fascinerande. "Jag tycker kvinnor ska vara tacksamma över att arbetsmarknaden erbjuder dem jobb där en man skulle prestera bättre i samma tjänst" skriver någon och sedan det uppenbara och tyvärr sanna, kvinnor får inte högavlönade jobb då de är hemma med barnen. Ännu ett bevis på att det är dags att kvotera föräldraförsäkringen och se till att män och kvinnor blir lika attraktiva (eller oattraktiva) på arbetsmarknaden.

För mig är det obegripligt att någon kan tycka att det är okej att klyftorna ökar, men tyvärr verkar det inte vara ovanligt. Tvärtom.


Måste man vara jämställd?

Reaktionerna på debattinlägget av Marcus Ridung låter inte vänta på sig. I en uppföljande artikel i DN replikerar Vi Föräldrars chefredaktör Helena Rönnberg och menar att män visst blir tillfrågade att skriva och medverka i tidningen, men att de ofta avböjer och hänvisar till sin partner. Hon menar att männen måste våga ta mer plats. Jag håller med. Det lipas lite mycket tycker jag.

Ridungs inlägg var bra, så även hans krönika om att pappor måste få något för att vara föräldralediga. Räcker det inte med tid för sitt barn? Tydligen inte med tanke på att så få pappor väljer sina barn framför annat. Mäns jobb är väldigt viktiga och även om det säkert är så att det är svårt för unga män att stå upp mot de äldre männens syn på föräldraskapet så måste de väl någon gång våga sätta ner foten. Okej, de medelålders männen styr arbetsmarknaden och samhället i stort, men ska de verkligen få bestämma vad dagens pappor ska göra med sina föräldradagar? Är det okej och kvotering farligt? Jag får inte ihop det. Är det inte de hemska manliga cheferna som hindrar männen från att vara hemma så är det deras elaka fruar. Att dagens pappor skulle vara så rädda för sina fruar att de inte vågar vara hemma eftersom hon vill det har jag svårt att köpa. Det är så himla lätt att skylla på någon annan. Ta Marcus Birro till exempel som skyller på allt från bvc-tanter till feminister. Eget ansvar anyone?

Måste man då verkligen vara jämställd eller är det bara så enkelt att allt kan vara som det är, bara vi blir bättre på att värdera det vi gör lika mycket, som Kristin Gunnarsson, chefredaktör för sajten Alltombarn.se gör gällande. Ja, man måste vara jämställd, inte för att det egentligen spelar någon roll vad man gör i den enskilda familjen, men för att samhället i stort är totalt ojämställt. Det handlar inte om att "man ska få göra som man vill", att staten inte ska få lägga sig i. Det handlar inte om individens valfrihet. Det handlar om en samhällsförändring som tar på tok för lång tid.

Cementerar vi könsroller?

I DN läste jag Marcus Ridungs artikel Förlegade könsroller väcks till liv igen på nätet med skräckblandad förtjusning. Jag håller med till viss del, det finns en hel del könsstereotypa mammabloggar, men också ett ganska stort gäng bloggar som faktiskt är skriva av mammor som inte alls vill leva mammamyten och snyta ungar medan mannen arbetar. Visst är det så att mammor bloggar mer än pappor och det är ett problem att föräldrasajter på nätet vänder sig främst till mammor.

Varför tar vi inte tillfället i akt och börjar påverka och förändra könsstereotyper i samhället? Varför gör vi inget konstruktivt av det enorma offentliga rum som vi har? I dag har alla möjlighet att skriva offentlig dagbok, men tyvärr är det alldeles för få som ser sitt ansvar, sin del och tar sig själva och sina ord på allvar. I stället cementerar vi liksom i förbifarten de gamla traditionella könsrollerna utan att tänka på att orden och handlingen som du tror är helt ofarliga lämnar spår.

Ja du Marcus, du har så rätt. Undra hur många sockerkaksbakande hemmamammor som du retar upp? Jag är också naiv nog att tro att föräldraskapet innebär att man börjar reflektera över vilka roller man ska ha i familjen, Hur kan du veta att de familjer där mamman är hemma och pappan arbetar inte gjort detsamma?

Jag försöker ta tillfället i akt och skriva om mitt och makens försök att leva jämställt i en värld där det inte är så enkelt. Att cementera könsroller är illa, de behöver ifrågasättas och diskuteras. Jag tycker också att det finns läsvärda exempel på andra bloggare som försöker göra detsamma. Läs till exempel Kanalisera och Skriet från kärnfamiljen. Jag saknar dock bloggar om samma ämne skrivna av pappor. Både pappor som är hemma och pappor som inte vill eller får vara det.

Ett skri!

Ibland blir det lite för mycket att bo med tre grabbar. Det är aldrig tyst och drömmen om lugn och ro finns där ofta. Jag läser bokbloggar av personer utan barn och drömmer mig tillbaka till tiden då semester betydde minst en bok per dag. Så är det inte längre. Inte heller är det så att jag kan lämna ett städat hus och komma hem till ett hem som ser likadant ut. Det var det bästa med att bo själv.

Istället är det kaos och ett himla pusslande. Väldigt många konflikter uppstår som handlar just om hur pusslets alla bitar ska fogas samman. I boken Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Titti Ernsjöö Rappe, som jag läser just nu, ägnas en hel del uppmärksamhet åt detta pussel. Vad är det egentligen som ska prioriteras bort? Måste man välja?

Författarna menar att jämställdhet är lösningen och visst håller jag med till viss del, men även om vi kommit ganska långt får vi ändå inte ihop det. Barn, heltidsjobb och hus äter upp all tid (och lite till). Egentid är viktigt och gemensam tid kanske ännu viktigare. Ju mindre tid som blir över desto gnälligare och gnabbigare blir det. I alla fall hos oss. Något som vi också göt allt för sällan är att umgås med vänner tillsammans. Ofta blir det att någon av oss sticker iväg och träffar kompisar, något som vi faktiskt är ganska bra på. Det är dock något annat att träffa vänner ihop. Att faktiskt få en chans att inse vilken trevlig person man faktiskt är gift med.

Ann Söderlund och hennes man blev särbos för att rädda förhållandet. Jag vet inte riktigt om det är en lösning som skulle passa oss. Jag kan drömma om att få rå mig själv i några dagar, men inte som en permanent lösning. Måste dock säga att jag beundrar paret Söderlund för att vågar pröva en mindre vanlig lösning.  

Jag tycker snarare att mycket tid ihop, som nu på sommaren, är det som får allt att bli bra. Ensamtiden är alltså inte lika viktig som gemenskapen, även om vi försöker ge varandra egen tid också. Frågan är hur man ska få den tiden över i vardagen? Vi testar en deltidsvariant i år. Jag är ledig en dag i höst, maken till våren. Det hjälper säkert barnen att få en lugn dag mitt i veckan, men jag är lite orolig för att jag inte ska kunna släppa jobbet. Något att arbeta på!

Jag läser vidare i Skriet från kärnfamiljen och kommer säkert med fler skri.

Inget bloggkrig...

...men en intressant debatt!

Hittade följande inlägg av världens bästa Ann hos Karin. Har sedan snurrat runt på Malin Wollins blogg för att se vad det är hon egentligen skrivit och hittade denna krönika.Sviker man feminismen om man gör allting hemma undrar Wollin? Mitt svar är ja.

Malin fortsätter sedan:

"Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag orkar inte tänka efter om jag gjorde rätt eller fel alldeles nyss. Är det mer rätt att Joachim läser för barnen när jag städar toaletten eller är det bäst att göra tvärtom?

Att tänka efter vilket som är det mest manliga eller minst kvinnliga i varje given situation, jag har inte tid."


Och så här skriver Ann:

"Jag tror också på bra värderingar, men dom ska inte vara gamla och bakåtsträvande utan moderna och sunda. Att sluta tänka på sig själv som feminist bara för att man lever i tvåsamhet tycker jag är ren lathet."

Kära Ann, jag håller med dig helt och fullt. Och snälla Malin, "jag orkar inte tänka. jag har inte tid". Hur tänker du då?

Jämställdhet är svårare när man blir fler än två. Då behövs feminismen mer än någonsin. Det är inte bara kärlekslivet man behöver jobba på utan även jämställdheten. Och nej, det betyder inte att man måste "byta" så att kvinnan alltid fixar bilen och mannen tvättar eller vad det nu må vara. Bara genom att hävda en sådan sak visar man fördomar om vad som skulle vara manligt och kvinnligt.

Åsa Jinder skriver också bra i frågan!

"Malin lever i spåren av alla dessa kvinnors stora kamp. Men hon ser det inte. Förstår det inte.

Eller så gör hon bara som Linda Skugge.

Avsäger sig epitetet för att det är enklare. Enklare att jobba i detta samhälle år 2009 UTAN epitetet feminist.

För feminister är ju ett jävla släkte.

Det var dem , det är dem nu.

Gnälliga, frigida manshatare. Ju.

Det finns många uttryck för oss feminister. Som känner till att det förts en kamp för vår skull. Att våra liv är avtryck i den kampen. Vår frihet inte varit gratis, eller naturlig.

Men inga på de som tar alla rättigheter som självklara och inte förstår sammanhanget mellan deras fria liv och andra kvinnors kamp för just deras fria liv."

Visst är det enklare att inte kalla sig feminist, men hur kan man egentligen hävda att man inte tycker att män och kvinnor är lika mycket värda och ska ha samma möjligher? Vi kanske ska hitta på ett bra namn för dem?


Hur länge ska vi bara vänta?

Många menar att jämställdhet måste få komma av sig själv, växa fram liksom. Har vi bara tålamod blir det säkert jämställt snart. Tänk bara att vi haft vår nuvarande föräldraförsäkring i bara 35 år och papporna tar redan ut nästan 20 procent av tiden.

Väntar vi tillräckligt länge kanske det snart finns fler kvinnor på höga poster i samhället. Att sedan antalet kvinnliga chefer minskat enligt en undersökning gjord av Women's Business Research Institute är väl bara en tillfällighet. Väntar vi lite till jämnar det säkert ut sig. Eller?

"Företagen fokuserar inte längre på att öka andelen kvinnliga chefer. Nu är det miljö och klimat som är de stora frågorna, säger Monica Renstig som står bakom rapporten genom sitt bolag Women´s Business Research Institute." (DN)

Jaha, så det här med kvinnliga chefer var bara en liten trend?

Hur ska man göra då? Maud Olofsson talade i Almedalen om att ställa krav på männen att engagera sig i jämställdetsfrågan och det är säkert bra, men de feministrädda männen lär inte jubla högt direkt.

"Det är många som säger att de är för jämställdhet, men vi har olika syn på hur vi skapar jämställdhet. Centern tror att vi ska öka människors valfrihet, för vänstern handlar det snarare om att styra och ställa och förhindra kvinnor att styra över sina egna liv, sa Maud Olofsson. För henne är jämställdhet skattesänkningar, individuell lönesättning och möjlighet att köpa hushållstjänster. Men också kamp mot könsstereotyper och hon uppmanade männen i publiken att börja ta större ansvar för att motverka diskriminering." (GP)

Jag tror tyvärr inte att skattesänkningar och individuell lönesättning gör susen direkt. Jag är nog mer för att styra och ställa. Tror dock att man ska kvotera föräldraförsäkringen snarare än chefspositoner, men det kanske behövs på båda ställen. Att fixa karriär och barn är omöjligt om man inte delar lika hemma. Det spelar ingen roll att man får dra av för hushållsnära tjänster.


Det borde vara självklart!

"Självklart är jag feminist" säger Benny Andersson i en intervju med Cecilia Hagen i Expressen.

Tänk om det kunde vara så ofarligt och självklart för fler att kalla sig feminist. Män och kvinnor är lika mycket värda och bör behandlas med samma respekt. Är inte det självklart?

Det här med föräldraledighet

Jag har dragit det några varv redan, men kan inte låta bli att kommentera lite mer när jag läst den tänkvärda krönikan Skaffa barn - få en laptop av Marcus Ridung. Han skriver kring det faktum att knappt 20% av förädradagarna tas ut av papporna och att 60% inte ar ut en enda dag under barnets första år. Jag kan acceptera att det första året viks åt kvinnan i många familjer, men jag kan inte förstå hur det i många familjer är så att pappan inte är hemma alls. Hur tänker man då? Kanske som barnmorskan som nämns i krönikan, som menar att pappan inte är viktig förrän barnet är fem år. Hjälp!

Pratade med grannen häromdagen. Deras barn är ett år och dagarna börjar ta slut. Kvar finns de två pappamånaderna som de inte rört. Att börja på dagis så tidigt som augusti är inget alternativ. Vad gör man då? Tar ut de två pappamånaderna såklart eller? Nej, då söker man vårdnadsbidrag för mamman eftersom pappan inte kan vara hemma. Dubbelhjälp!

Jag och min man har delat väldigt lika på allt som har med barnen att göra. Det har resulterat i att grabbarna verkligen har två föräldrar. Ofta föredrar de sin pappa och det måste i mångas ögon göra mig till en väldigt kass mamma. Och kommentarer får jag. Speciellt i vårt lilla samhälle. Det var skillnad när storebror föddes och vi bodde i Majorna. Då tävlade nästan mammorna om vem som kunde börja arbeta först. Tänk så olika det kan vara.

"Det är klart pappor ska få bonus om de är så snälla och väljer att vara hemma med sina barn tänkte politikerna och från den 30 juni 2008 så har bonusen införts även i föräldralivet. Försäkringskassans vision med den extra tilldelningen är att den ska 'underlätta för föräldrar att dela lika på föräldraledigheten.' För inte väljer pappan själv att stanna hemma utan att tjäna någonting på det?"

Du tillhör väl inte den ironiska generationen Ridung? Ja, eller nej...

Håller med dig! Varför krångla till det. Barnet har två föräldrar, varför ska det då vara så att en ska välja bort/tvingas bort från föräldraledigheten? Kvotera mera!

Genussnack

Har just avslutat ett möte med skolans växande genusgrupp. Just arbete med genus och jämställdhet är prioriterat arbetsområde i vår kommun i år och jag hoppas att det blir ett mer långsiktigt arbete och inte bara något som ska bockas av. Jag hade egentligen tänkt lämna min plats till förfogande efter som uppdraget smakat mer än det kostat. Mycket arbete som ger noll minuter i nedsättning innebär bara mer stress. Om vi nu blir en grupp med representander från alla program istället som hittills bara från vårt eget blir arbetet säkert både roligare och bättre. Fortfarande måste det dock avsättas tid annars blir det ingen kvalitet. Det där med att jobba gratis är annars ofta något som förväntas inom skolan. Möjligen kan extrauppdrag ge lite mer lön, men oftast genererar det endast mer arbete.

Dagens möte var väldigt givande och det börjar planeras och funderas på många håll i skolan. Dels handlar det om att fundera kring varför sökningen till olika program ser ut som den gör. Varför lockas så få killar av t.ex. BF och varför går få tjejer bygg eller el? Kan skolan göra något för att göra utbildningen mer attraktiv, eller lurar vi bara dessa "stackars" killar och tjejer som väljer "fel" och sedan inte accepteras på arbetsmarknaden. Eller är det så att det faktiskt är viktigt att samarbeta med branschföreträdare och fackföreningar för att tillsammans får till en mer jämlik arbetsmarknad.

Förutom rent organisatoriskt arbete måste vi lärare fundera över hur klassrumssituationen ser ut. Vem får mest talutrymme? Vem får mest hjälp? Hur pratar vi till killar respektive tjejer? Hur behandlar vi dem? Vilka krav ställer vi på dem? Hur delar vi in grupper som ska samarbeta? Hur placeras eleverna? Vilka läromedel används och hur ser de ut i ett genusperspektiv? Vilka arbetsområden tar vi upp och hur stämmer de med kursplanernas uppnåendemål? Hur väl stämmer vårt arbete med de strävansmål om genus och jämställdhet som finns i läroplanen?

I observationen av lärare kan både kollegor och elever hjäpa till. Då gäller det att man är en både säker och öppen lärare som vågar låta andra analysera sig. Kanske kan man till och med filma lektioner för att själv kunna se hur man agerar. Spännande, men läskigt. Jag har aldrig vågat filma, men jag har låtit kollegor och elever observera mig. Det är kul och lite pinsamt att bli uppmärksammad på allt konstigt man faktiskt gör utan att tänka på det.

När det gäller innehållet på lektionerna är det viktigt att genusperspektivet blir lika naturligt som demokratiperspektivet.  Det står tydligt i läroplanen att dessa perspektiv är lika viktiga, men konstigt nog är det förstnämnda mycket mer kontroversiellt. Vem skulle protestera mot att arbeta med demokrati eller påstå att det är onödigt?

När du som lärare väljer texter till din undervisning (både böcker och film som likställs som texter i svenskans kursplan) är det viktigt att ta på genusglasögonen. Genus och könsroller hänger också mycket ihop med identitet och dessa ämnen brukar vara intressanta att diskutera utifrån film, böcker, reklam, tidningar osv.

Eleverna behöver också bli uppmärksammade på att dert faktiskt finns orättvisor mellan könen t.ex. på arbetsmarknaden där kvinnor och män ofta väljer olika yrken, får olika lön, jobbar olika mycket och stannar hemma med sina barn olika mycket, studerar på universitetet i olika utsträckning, får chefspositioner i olika utsträckning. Ofta är eleverna inte riktigt medvetna om hur samhället faktiskt ser ut.

Att arbeta med genus kan te sig både ogripbart och flummigt. Vad ska eleverna egentligen lära sig? Det handlar inte om att alla elever ska börja tänka som jag (även om det hade gjort mig glad) men de ska vara medvetna om att det finns könsroller för att kunna välja om de ska bryta mönstrena eller inte. Det handlar om självbild och identitet snarare än om jämställdhet.


Är det en tävling?

Vem är bäst  mamma eller pappa? Är det en tävling? Skriet från kärnfamiljen tipsar om en artikel i DN om just detta.

Vi delar lika på det mesta hemma och det får till följd att maken får massa kommentarer om hur fantastisk han är, medan jag också får kommentarer om hur fantastisk han är men knappast detsamma när det gäller min insats. Ändå gör vi lika mycket.

Om vi ska vara lika bra som våra mammor kan vi omöjligen arbeta heltid. Då blir man snart ett vrak. Vi kan inte baka bullar, sticka tröjor, fixa allt som har med barnen att göra, ha total kontroll över hem, släkt och vänner och samtidigt arbeta heltid. Våra män behöver å andra sida inte göra mycket för att vara en fantastisk pappa. Är det så att vi är rädda fär att papporna ska bli de bättre föräldrarna om vi "ger dem" för mycket ansvar och tid med barnen? Det är i alla fall så det låter i debatten. Mammorna är bäst, men papporna kanske kan få lov att vara hemma med barnen ett par månader (om ens det) eller i alla fall "passa" barnen ibland. Viktigt är dock att de gör allt på samma sätt som mammorna skulle göra eftersom mamman självklart är den bästa föräldern. Jag blir mörkrädd.

Skulle aldrig få för mig att lägga mig i hur maken gör med ungarna när han är med dem. Möjligen kan jag bli lite trött över att huset ser ut som kriget när de tre grabbarna O varit hemma en dag. Leka är mycket roligare än att städa. Självklart är det så. För att pappa inte ska bli den bästa och roligaste föräldern har jag också börjat leka istället för att städa så nu ser det ut som kriget varje dag. Det mina vänner är sann jämställdhet!

Dagens ord

Dagens ord hittade jag på Skriet från kärnfamiljen.

Bitterballe: man som insett att det inte går att göra karriär och vara en närvarande farsa samtidigt.

Klockrent!

VAB-tankar

Klockan är snart två. Sitter här och tittar på två grabbar som är lite för friska för att vara hemma, men det gula snoret och den rossliga natthostan gör att de trots allt är för sjuka för att vara på dagis.. Vi har redan stämplat, pysslat, ritat, gjort pannkakor, spelat Luddespelet på datorn, byggt med Lego och nu badar de. Vi får nog ta en runda ute annars kommer ingen av oss överleva dagen.

När det gäller vabande har vi vår söndagsförhandling. Utfallet ska bli 50-50, men vi tar hänsyn till om det händer något speciellt på jobbet. Nu är båda lärare så vi reser inte och har trots allt hyfsade arbetstider. Igår var maken hemma och jag hade muntliga prov med mina elever, idag är han på jobbet och sätter betyg. Vi behöver därför inte ett varannanveckassystem som beskrivs här även om det låter bra om båda vill kunna satsa på jobbet. Som lärare hade detta varit en omöjlig lösning dock.

För visst är det så som Rebecka skriver på Skriet från kärnfamiljen att familjer där en jobbar deltid och tar hand om hemmet (läs kvinnan) och en reser och jobbar över (läs mannen) inte fungerar speciellt bra. Jag konstaterar ständigt att jag helt klart valt rätt bro, svågern och svägerskan lever precis som det beskrivs i inlägget. Faktum är dock att hon klagar väldigt sällan. Jag förstår inte hur hon står ut. Nu med andra barnet skulle svågern vara hemma heltid i fem månader. Detta har dock omförhandlats gång på gång och nu senast berättade hon att han skulle vara hemma halvtid under maj, ha sin vanliga fyra veckors semester och sedan skola in två veckor på dagis. Jag hade blivit skogstokig. Å andra sidan skulle maken aldrig få för sig något så dumt. Barnen är för viktiga för honom.

Tidigare inlägg
RSS 2.0