Hur länge ska vi bara vänta?
Väntar vi tillräckligt länge kanske det snart finns fler kvinnor på höga poster i samhället. Att sedan antalet kvinnliga chefer minskat enligt en undersökning gjord av Women's Business Research Institute är väl bara en tillfällighet. Väntar vi lite till jämnar det säkert ut sig. Eller?
"Företagen fokuserar inte längre på att öka andelen kvinnliga chefer. Nu är det miljö och klimat som är de stora frågorna, säger Monica Renstig som står bakom rapporten genom sitt bolag Women´s Business Research Institute." (DN)
Jaha, så det här med kvinnliga chefer var bara en liten trend?
Hur ska man göra då? Maud Olofsson talade i Almedalen om att ställa krav på männen att engagera sig i jämställdetsfrågan och det är säkert bra, men de feministrädda männen lär inte jubla högt direkt.
"Det är många som säger att de är för jämställdhet, men vi har olika syn på hur vi skapar jämställdhet. Centern tror att vi ska öka människors valfrihet, för vänstern handlar det snarare om att styra och ställa och förhindra kvinnor att styra över sina egna liv, sa Maud Olofsson. För henne är jämställdhet skattesänkningar, individuell lönesättning och möjlighet att köpa hushållstjänster. Men också kamp mot könsstereotyper och hon uppmanade männen i publiken att börja ta större ansvar för att motverka diskriminering." (GP)
Jag tror tyvärr inte att skattesänkningar och individuell lönesättning gör susen direkt. Jag är nog mer för att styra och ställa. Tror dock att man ska kvotera föräldraförsäkringen snarare än chefspositoner, men det kanske behövs på båda ställen. Att fixa karriär och barn är omöjligt om man inte delar lika hemma. Det spelar ingen roll att man får dra av för hushållsnära tjänster.
Det gör ont att slå i glastaket.
Det står på baksidan av Dubbla slag Malin Persson Giolito att boken bland annat handlar om familjeliv, kärlek och glastak. Det här med glastaket blir mer och mer tydligt ju mer man läser. Att vara advokat och blivande trebarnsmamma är ingen lätt kombination, det är helt klart. Jag har svårt att fixa två ungar med ett jobb som sällan kräver så långa arbetsdagar som Hanna i boken har. Jag har dessutom en man som tar tag i bra mycket mer än Johan, Hannas man gör. Frågan är vems fel det är, "Naturligtvis litade hon inte på Johan, det hade hon aldrig gjort. Men det var knappat hans fel, det förstod till och med hon". Det är svårt det där med familjeliv.
Om man som Hanna haft kontroll över allt och gjort allting bra hela livet är det svårt att släppa kontrollen över sina barn. Jag vet då jag själv varit där. Nu har jag släppt väldigt mycket vilket gett resultatet att barnen blivit väldigt pappiga. Kanske är det vad många mammor är rädda för, att "förlora" sina barn till sin man. Jag tror dock att det är nödvändigt att dela mer lika om familjen ska fungera. Det visar sig också i boken att Hannas och Johans familjeliv inte alls fungerar. Vad är det egentligen som händer med ett förhållande när man får barn?
Även yrkeslivet har blivit svårare för Hanna. Från att ha varit firad ung, lovande och troligen alldeles för ambitiös får hon minde och mindre status i samma takt som timmarna på jobbet blir färre och ungarna fler. Hon sitter inte längre i ett flott kontorsrum utan är hänvisad till en skrubb. Är det verkligen meningen att man ska behöva arbeta dygnet runt för att kunna göra karriär? Det är som om alla tycker att Hanna får skylla sig själv som skaffat barn. Att kombinera verkar inte vara möjligt och trots firmans prat om jämställdhet agerar de precis tvärtom.
Dubbla slag är en läsvärd bok. Språket flyter på bra och historien är intressant. Maria Persson Giolito sätter fingret på något väldigt viktigt. Det måste vara möjligt att kombinera karriär och barn även för kvinnor och män med för den delen som faktiskt vill vara delaktiga i sina barns liv. Hur gör man?
Skolans sorgebarn?
Det kan säkert vara så att den här avhandlingen är ett skäl till att Björklund & co har skjutit upp beslutet om Individuella Programmet tills i höst. Det är ju faktiskt så att de elever vi har inte kommer att försvinna hur mycket de än vill det. Det spelar liksom ingen roll hur många nationella prov som införs och om man tvingar alla lärare att inte le innan november. Det kommer ändå att finnas elever som inte klarar de mål som satts upp. Kanske kan glädjebetyg, snällbetyg eller lightbetyg (kärt barn har många namn) vara en lösning. Då ser det i alla fall ut som om de inte finns. Syns inte, finns inte. Det kanske kan funka?
Tur!
En riktig mamma
En riktig mamma ska älska att vara föräldraledig, fika med andra mammor, gå på babysång, babysim, babyrytmik, babyyoga -you name it.
En riktig mamma ska aldrig längta tillbaka till jobbet eller sakna utekvällar med vännerna eller någon annan form av egentid. En riktig mamma lämnar aldrig bort sina barn till någon annan, inte ens till barnens pappa.
Är du mamma ska du klara allt. Kan du jonglera med tjugo bollar? Trolla med knäna? Skaffa inte barn annars. En mamma som inte fixar detta är nämligen ingen bra mamma och det värsta man kan vara är en dålig mamma.
Jag har aldrig haft någon längtan efter att bli mamma. Aldrig fantiserat om barn eller skrivit listor med passande babynamn. När vi gifte oss för åtta år sedan började tjatet. Jaha nu är ni gifta och när kommer barnen? Barn? Måste man? Hjälp vad trött jag blev och eftersom jag är sådär barnligt tvärtemot blev jag mer och mer säker på att jag inte ville ha några barn. Möjligen kunde jag tänka mig att adoptera, men föda dem ville jag inte. Kunde inte tänka mig något värre.
Tiden gick och tjatet blev värre och värre. Mamma var värst och maken kom som stark tvåa. Tillslut fräste jag till mamma att hon kunde glömma barnbarn om hon inte slutade tjata och maken fick någon liknande harang slängd efter sig. Det hjälpte. Tjatet slutade och jag hann i lugn och ro fundera på vad jag ville. Min 30-årskris blev en "villjaghabarnkris" och tillslut kom jag fram till att det vill jag nog trots allt. Några villkor ställde jag. Vi skulle gå profylaxkurs och förbereda oss för förlossningen tillsammans, vi skulle var två på BVC-besöken, vi skulle dela lika på föräldraledigheten så att jag slapp mögla bort hemma i all evighet och vi skulle också dela lika på vår egentid.
Jag är nämligen ingen riktig mamma. Jag vägrar att ge upp allt för mina barn. Mina barn älskar sin pappa lika mycket som de älskar mig om inte mer. Vi har delat lika på föräldraledigheten eftersom maken självklart vill vara hemma, men kanske framför allt för att jag höll på att dö av tristess. Jag tyckte verkligen inte om att vara hemma. Visst fanns det mysiga dagar och visst fanns det faktiskt en del trevliga typer i föräldragrupper och till och med på babysången. För jo, jag gick dit. Vad skulle jag annars göra?
Missförstå mig rätt, jag älskar mina barn över allt annat och jag ångrar definitivt inte att jag "gav mig" och faktiskt "skaffade" dem. Jag ångrar inte ens att de kom så tätt för nu har de fantastiskt roligt ihop. Jag kommer dock aldrig att bli någon supermamma som lever genom mina barn. Det är inte riktigt min grej.
Präst? Skulle inte tro det...
Din personlighetstyp:
Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.
Stämmer ganska bra förutom att jag visst tycker om att vara ensam, väldigt mycket till och med, förutsatt att jag valt det själv...
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Lärare Jo, tack det hoppas jag.
Konsult Det kan ju vara vad som helst, men jag skulle hata att inte ha ett fast jobb.
Psykolog Känner mig som det ibland trots att jag ska vara lärare.
Socialarbetare Är jag definitivt redan.
Personalvetare Varför inte?
Präst Eh, skulle inte tro det...
Affärsbiträde Möjligen i en bokhandel, för övrigt verkar det sanslöst tråkigt.
Säljare Absolut inte.
HR-personal Eh?
Direktör För vad?
Eventkoordinator Inte ens om jag fick en miljon. Fy vad tråkigt.
Politiker Skulle jag absolut kunna tänka mig!
Diplomat Gärna.
Skribent Jo visst.
Skådespelare Skådespelar varje dag i klassrummet.
Designer Av vad?
Hemmafru Typ det värsta jag kan tänka mig.
Musiker Va?
Helt sanslöst att mina svar skulle betyda att jag passar för så här olika yrken.
Det borde vara självklart!
Tänk om det kunde vara så ofarligt och självklart för fler att kalla sig feminist. Män och kvinnor är lika mycket värda och bör behandlas med samma respekt. Är inte det självklart?
Semester
Hotellet var trevlig om än lite off, grabbarna charmade alla vilket gjorde att vi blev mer sociala än vanligt. Personalen var supertrevlig liksom alla turkar vi träffade. Grabbarna lyckades lura till sig gratis godis vart de än gick och alla pratade och gullade med dem. De hittade några riktigt bra kompisar som var i samma ålder som dessutom hade mycket trevliga föräldrar som vi umgicks med en del. Vi har solat, badat i hav och pool, ätit god mat och gjort av med alldeles för mycket pengar. En höjdarsemster alltså.
Att resa med barn är helt klart lite annorlunda än att resa utan. Inte sämre, men annorlunda och inte riktigt lika avkopplande. Roligt har vi dock haft och grabbarna har nästan blivit lite mammiga. Det finns inget som kvantitetstid!
Nu väntar dock lite tufft jobb med rutiner som måste tillbaka:
Lägdags vid åtta eller halvnio inte halv elva. Och INGA långa tupplurar dagtid.
Godis på lördagar om ens då.
Inga söta drycker.
Inga barn i sängen.
Wish me luck!
Kulturfyran om allsång, Liseberg och badrums-sångare
Senaste Kulturfyran handlar om allsång som nu sänds både från Liseberg i Göteborg och från Skansen i Stockholm.
1. Gillar du allsång? Brukar du titta på allsång på Skansen, eller föredrar du att vara med och sjunga själv?
Jo, jag gillar allsång om jag får sjunga själv. Töntigt kanske, men samtidigt ganska mäktigt när många sjunger på samma gång. På tv är det inte lika kul.
2. Allsången i Göteborg sänds från Liseberg. Vilket nöjesfält gillar du bäst, Liseberg eller Gröna Lund? Eller något annat? Eller gillar du inte nöjesfält?
Gillar Liseberg såklart. Jag har bara varit på Gröna Lund ett par gånger och är inte jätteimponerad.
3. Finns det någon åkattraktion du vägrar åka?
Jag älskar Berg- och dalbanor som Balder och Kanonen, men allt som snurrar som Virvelvinden går fetbort. Det får inte heller vara för högt. Skulle till exempel aldrig åka Uppskjutet, Uppswingen eller Höjdskräcken.
4. Sjunger du i badrummet?
Absolut!
Tematrio om resor
Veckans tematrio hos Lyran handlar om resor. Passande eftersom jag älskar att resa och just kommit hem från en.
Berätta om tre böcker som ni förknippar med resor.
1. När elefanter dansar av Barbara Voors handlar om en resa till Tanzania. Då jag varit i både Kenya och Tanzania tyckte jag att det var underbart att få uppleva länderna igen genom Voors ögon. En riktigt bra bok!
2. Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk beskriver en helt fruktansvärd familjeresa som är ett desperat försök att lappa ihop ett äktenskap som egentligen är över. En resa jag hoppas jag aldrig behöver uppleva.
3. Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari handlar dels om två systrars resa till sina föräldrars hemland, men också om deras föräldrars resa i Sverige. En mycket bra bok!
Tack!
Mer läsbart fanns i form av en Allers Trädgård som jag redan börjat bläddra. Min perennrabatt ser helt galen ut efter att ha fått växa fritt alldeles för länge. Alltid bra med tips om nytt för trädgården! Dessutom fanns det ett par fröpåsar i paketet. Kul! Om jag hade hunnit sätta potatis i år hade skrubbvantarna för färskpotatis varit ännu mer klockrena. De kommer säkert till användning ändå!
Från trädgård till yrkesliv i form av ett vykort från pedagogförlaget med budskapet "fånga ögonblicket". Ska sättas upp på jobbet!
För stunder då jag inte orkar läsa fanns en liten bok med Sudoko. Kul, det var ett tag sedan jag löste Sudoko, men det är helt klart kul!
Lite gott fanns också, en marabou jordgubb (som nästan är slut redan), en påse lakritsgodis och ett paket Stimorol raspberry-peach så att tänderna inte blir helt förstörda. Förnuftigt! Liksom donationskortet som jag gett till maken. Jag har fyllt i det både på kort och på nätet, men maken har inte fått tummen ur ännu (oväntat...NOT!)
Mer gott och personligt var tolv inplastade favoritrecept. Tack för dem!
Lamineringsplast och pedagogförlaget. En kollega från Västerås? Jag får läsa runt lite och se vem min hemliga bokvän kan vara!
Tack så hemskt mycket!!!
Vem är projektledare i din familj?
Jag har många väninnor som beklagar sig över sina män och den brist på organisation som verkar vara en gemensam egenskap hos dem. Gunilla Bergensten som skrivit boken Familjens projektledare säger upp sig är definitivt trött på sin man, men kanske är hon framför allt trött på den roll hon själv fått i familjen utan att ha bett om det. På bokens framsida finns ett uppsägningsbrev där hon säger upp sig från tjänsten som familjens projektledare som hon kallar "ett jobb jag aldrig sökt, har någon naturlig fallenhet för eller ens tycker är roligt."
Visst kan jag gnälla på maken ibland, men faktum är att vi kommit en stor bit på väg mot att leva jämställt "på riktigt". Vi delar lika på VAB-dagar, matlagning, städning -ja det mesta av hushållsarbetet. Trots detta känner jag igen mig i Gunillas beskrivning av hur hon planerar sonens skridskoutflykt flera veckor innan eftersom hon vet att skridskorna från förra vintern troligen är för små och att det kan bli tufft att hitta tid för inköp. Framförhållning är därför A och O. Något som hennes man inte verkar ha insett. Han kör istället "det ordnar sig strategin" vilket visar sig fungera sådär minst sagt. Jag är också gift med en "det ordnar sig man". Jag tror att det är en ganska vanlig modell. Det är bra att han får mig att inse att allt faktiskt inte måste ältas i veckor. Det är nämligen inte så att mitt sätt att planera nödvändigtvis är det bästa. Familjealmanackan har blivit vår räddning tillsammans med en kort veckogenomgång på söndagar (eller när behov uppstår) där vi delar upp hämtningar, lämningar, eventuella VAB-dagar och andra ärenden som klädinköp, paketfixning osv. Vi börjar hitta en hyfsat bra modell som fungerar om inte perfekt, så i alla fall hyfsat smärtfritt.
Jag vägrar nämligen att tro att män är inkompetenta idioter som inte kan ta hand om så enkla saker som det faktiskt handlar om här. I boken säger Gunillas väninna: "Det är bara att ge upp. De kan inte. De har ingen koll [...] De har inte den förmågan. Vi är annorlunda. Det är skillnad mellan män och kvinnor." Det är alltså enligt henne och också Gunilla omöjligt att leva jämställt. Är inte detta ett ganska mansförnedrande synsätt? Det kan väl inte vara omöjligt för en man att komma ihåg sina barns klädstorlekar, utflyktsdagar eller deras kompisars födelsedagar. Om nu inte den manliga hjärnan skulle kunna lagra denna mycket komplicerade information hoppas jag att det är fullt möjligt även för män att föra in informationen i en almanacka.
Fler kvinnor är sjukskrivna för psykisk ohälsa, vilket innefattar utbrändhet. Jag håller med Gunilla om att den bristande jämställdheten i hemmet är en bidragande orsak till detta. "Ja, jag är feminist. Jajamensan. Lika lön för lika arbete. Samma möjligheter oberoende av kön. Lika trötta i huvudet båda två." Jag håller med till 100%.
Slutsatsen är att det inte bara finns curlingföräldrar, utan även curlingfruar. Kapitlet "Åtta olika undanflykter och en undanmanöver" visar också att vissa män tydligen försöker med allt för att slippa det allt annat än roliga projektledarjobbet.
Jag gillade den här boken även om jag nästan tycker att den är lite väl elak ibland. Det behövs nog en väldigt tydlig bok för att belysa detta väldigt stora problem. Jag skickar den vidare till en kollega som definitivt verkar ha en man som är expert på både undagflykter och undanmanövers. Själv är jag glad att vi faktiskt är en bra bit på väg i vår lilla familj!
Blä!
De såg ut som likmaskar och det var likmaskar. Uppe på vinden hittade maken nämligen två väldigt döda och halvt uppätna möss. I det läget är jag glad att jag inte bor själv och lämnar med glädje över uppgiften till maken. Där går min gräns för min "kan själv attityd". Är mer äckelmagad än jämställd tydligen.
