1. Spring tillsammans med din bror genom vattenspridaren.
2. Se till att du blir riktigt blöt och kall.
3. Spring fram till din mamma som solar i bikini.
4. Ge henne en riktigt blöt kram
5. Upprepa!

En riktig mamma ska ge upp sig själv och gå upp i sina barn. Hon ska vara hemma så länge som möjligt och hennes barn ska älska henne över allt annat. Helst ska barnen välja sin mamma i alla lägen och absolut inte kunna bli tröstad av någon annan.

En riktig mamma ska älska att vara föräldraledig, fika med andra mammor, gå på babysång, babysim, babyrytmik, babyyoga -you name it. 

En riktig mamma ska aldrig längta tillbaka till jobbet eller sakna utekvällar med vännerna eller någon annan form av egentid. En riktig mamma lämnar aldrig bort sina barn till någon annan, inte ens till barnens pappa.

Är du mamma ska du klara allt. Kan du jonglera med tjugo bollar? Trolla med knäna? Skaffa inte barn annars. En mamma som inte fixar detta är nämligen ingen bra mamma och det värsta man kan vara är en dålig mamma.

Jag har aldrig haft någon längtan efter att bli mamma. Aldrig fantiserat om barn eller skrivit listor med passande babynamn. När vi gifte oss för åtta år sedan började tjatet. Jaha nu är ni gifta och när kommer barnen? Barn? Måste man? Hjälp vad trött jag blev och eftersom jag är sådär barnligt tvärtemot blev jag mer och mer säker på att jag inte ville ha några barn. Möjligen kunde jag tänka mig att adoptera, men föda dem ville jag inte. Kunde inte tänka mig något värre.

Tiden gick och tjatet blev värre och värre. Mamma var värst och maken kom som stark tvåa. Tillslut fräste jag till mamma att hon kunde glömma barnbarn om hon inte slutade tjata och maken fick någon liknande harang slängd efter sig. Det hjälpte. Tjatet slutade och jag hann i lugn och ro fundera på vad jag ville. Min 30-årskris blev en "villjaghabarnkris" och tillslut kom jag fram till att det vill jag nog trots allt. Några villkor ställde jag. Vi skulle gå profylaxkurs och förbereda oss för förlossningen tillsammans, vi skulle var två på BVC-besöken, vi skulle dela lika på föräldraledigheten så att jag slapp mögla bort hemma i all evighet och vi skulle också dela lika på vår egentid.

Jag är nämligen ingen riktig mamma. Jag vägrar att ge upp allt för mina barn. Mina barn älskar sin pappa lika mycket som de älskar mig om inte mer. Vi har delat lika på föräldraledigheten eftersom maken självklart vill vara hemma, men kanske framför allt för att jag höll på att dö av tristess. Jag tyckte verkligen inte om att vara hemma. Visst fanns det mysiga dagar och visst fanns det faktiskt en del trevliga typer i föräldragrupper och till och med på babysången. För jo, jag gick dit. Vad skulle jag annars göra?

Missförstå mig rätt, jag älskar mina barn över allt annat och jag ångrar definitivt inte att jag "gav mig" och faktiskt "skaffade" dem. Jag ångrar inte ens att de kom så tätt för nu har de fantastiskt roligt ihop. Jag kommer dock aldrig att bli någon supermamma som lever genom mina barn. Det är inte riktigt min grej.

Ja, så var vi hemma igen! Två sköna och varma veckor, men det började lite skakigt. Både Lillebor och Storebror fick ögoninflammation och var helt gröngula i ögonen. Lillebror hade dessutom feber och var allmänt supergnällig. Efter läkarbesök och dunderdroppar blev allt mycket bättre. När de vant sig vid värmen och Lillebror slutade matvägra blev det riktigt bra!

Hotellet var trevlig om än lite off, grabbarna charmade alla vilket gjorde att vi blev mer sociala än vanligt.  Personalen  var supertrevlig liksom alla turkar vi träffade. Grabbarna lyckades lura till sig gratis godis vart de än gick och alla pratade och gullade med dem. De hittade några riktigt bra kompisar som var i samma ålder som dessutom hade mycket trevliga föräldrar som vi umgicks med en del. Vi har solat, badat i hav och pool, ätit god mat och gjort av med alldeles för mycket pengar. En höjdarsemster alltså.

Att resa med barn är helt klart lite annorlunda än att resa utan. Inte sämre, men annorlunda och inte riktigt lika avkopplande. Roligt har vi dock haft och grabbarna har nästan blivit lite mammiga. Det finns inget som kvantitetstid!

Nu väntar dock lite tufft jobb med rutiner som måste tillbaka:

Lägdags vid åtta eller halvnio inte halv elva. Och INGA långa tupplurar dagtid.

Godis på lördagar om ens då.

Inga söta drycker.

Inga barn i sängen.


Wish me luck!

Dags att fira gummibröllop. Det var åtta år sedan vi gifte oss. Mitt i kravallernas Göteborg. Två barn och ett hus senare är vi lite äldre och lite tröttare. När jag bläddrade igenom vårt bröllopsprogram såg jag också att mycket annat hade förändrats. Bland de gäster som var med är många borta. Några är döda och borta på riktigt som makens mormor som enligt grabbarna "skrattar i himlen". Andra har skilt sig eller flyttat isär och då har ofta en av dem försvunnit i vårt liv. Andra har bara försvunnit, mer eller mindre dramatiskt har vårt umgänge avslutats. Ibland med dunder och brak, men oftast har det hela bara runnit ut i sanden. Det fattas andra vid bordet 2001. De som vi ännu inte lärt känna, de som ännu inte var födda. Allt förändras så är det bara. Ibland blir det väldigt tydligt, som när man tittar på en bordsplacering som har åtta år på nacken. Saknar jag dem som fattas? Ja, en eller ett par kanske, men de bästa finns kvar. De finns alltid kvar! Om inte i närheten så i alla fall i hjärtat.

Lillebror: "Mamma du fåj baja kjama och pussa mej på löjdagaj"

Mamma: "Det är lördag idag"

Lillebror: "jaha då vij ja ha löjdasgodis"

Antal hysteriska 2,5-åringar som inte vill ta på sig kläder: 1

Antal tröjor ovan nämnda unge ratar: 5

Antal rosa tröjor som är rena: 0

Antal par strumpor som ratas: 4

Antal rosa strumpor rena: 0

Antal fyraåringar som håller sig ganska lugn och försöker trösta lillebror: 1

Antal borttappade gosedjur: 1

Antal trötta föräldrar: 2

Antal minuter sena till frukost på dagis: 10

Antal minuter sen till jobbet: 5

Antal utbrott jag fick på min chef: 1

Antal gånger jag svor över min stora käft: 100

Antal dagar kvar till sommarlovet: 4

Slutsats: Se till att klockan ringer lite tidigare, tvätta alltid Lillebrors rosa kläder, håll käft ibland, njut av sommaren!

Läste ett bra inlägg av Karin på NetWorking om livspusslet eller duktiga-flicka-träsket, vad man nu vill kalla det.
Såhär skriver hon:

"På norska heter livspussel "tidsklemma" (tidsklämman) vilket stämmer rätt bra med den känsla jag har just nu. För jag känner mig klämd från flera håll, både jobbet och familjen tär på krafterna. På jobbet är det en aldrig sinande ström av ärenden som dyker upp och jag får användning för all min kunskap och kreativitet, vilket i och för sig är positivt, men känslan av att inte hinna med stressar mig. Hemma har båda barnen timat var sin period med envishet och trots. Trotsar inte den ena så trotsar den andra."

Tidsklemme är helt klart ett väldigt passande namn på det livspussel man dagligen försöker få att gå ihop. Det är inte direkt så att det fattas bitar (möjligen några sömnbitar då) utan det finns snarare allt för många bitar som vill in i pusslet. Man är verkligen klämd mellan vad man vill göra och vad man faktiskt hinner med. Läser just nu Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten som tar upp många av de sakerna som stressar mig. Faktum är att jag inser att jag faktiskt redan sagt upp mig själv, trots att jag inte varit riktigt medveten om det. Jag gjorde det i somras ser jag nu med facit i hand.. Vi delar mycket mer lika när det gäller dessa "extrasaker" som tar mycket tid och energi än vi gjorde tidigare. Det tror jag är en förutsättning för att ha en chans att få ihop det där livspusslet utan att ta helt slut. Sedan är jag fortfarande en duktig flicka allt för ofta, men jag jobbar på det! Babysteps.

Sedan är den här tiden riktigt kämpig som en annan bloggande Karin påpekar. Det är mycket nu, minst sagt. Maken ligger däckad i influensa, ungarna är gnälliga till tusen och jag vill bara sova. Igår fick vi brotta ner Lillebror ihop då han vägrade sätta sig i bilstolen. Han skulle sitta fram i mitt knä. Idag lämnade jag honom skrikande på dagis. "JAG VILL GÅ HEM", vrålade han så att det hördes lång väg.

Jag förstår honom. Jag vill också helst vara hemma och gosa!

Tydligen är jag Sunda Sara enligt en föräldratest och det kan nog stämma. Jag är väl lite lagom sådär. Inte speciellt orolig, men inte totalt oansvarig heller. Är dock gift med en hönspappa så någon håller stenkoll på grabbarna.

Idag på morsdag fick jag presenter av dem båda. De hade själva bestämt vad jag skulle få och det märktes. Temat var prydnad för trädgården, av Storebror fick jag en keramiksköldpadda och av Lillebror en enorm keramikgroda. Snyggt! Jag vet inte vem de har fått sin pråliga smak efter, inte är det mig i alla fall. De var hur som helst väldigt stolta!

Vi har varit hos min morfar och mormor idag och firat alla mammor. Grabbarna var hos mamma och pappa i natt och var helt utmattade när klockan var halv åtta. Storebror bad om att få gå hem och sova. Nu snarkar de på väldigt gott inne i sitt rum.

Såg att jag och maken firar Gummibröllop i år vilket helt klart ger lite knäppa vibbar. Vad ska man köpa då tro?

Makens föräldrar firar dock Rubinbröllop nästa vecka och det är både imponerande och fint! Mina föräldrar har varit gifta i 36 år i år och firar därmed Marmorbröllop. Undra hur vanligt det är att båda i ett par har så "stabila" föräldrar?

Idag tog läggningen hur lång tid som helst. Lillebror somnade efter 15 Norah Jones efter att ha blivit väckt av Storebror hur många gånger som helst. Han skulle dricka vatten, hade ont i benet och ville ha medicin, låg och pillade med sängen och började snyfta teatraliskt när hans pappa sa till honom att ligga stilla. Själv blev jag mer och mer frustrerad och ville tillslut skrika: SOV NU FÖR HELVETE! Självklart gjorde jag inte det, riktigt så labil är jag inte. Dessutom tror jag knappast att han hade somnat snabbare...

En normalläggning brukar ta typ 6 Norah Jones och det kan jag ta, men att ligga och natta ungar i en timme är riktigt segt. Grabbarna var och hälsade på farmor och farfar idag och somnade i bilen hem så de var väl egentligen lite för pigga. Föredrar helt klart gårdagens nattning som var över innan Norah hunnit sjunga klart den andra låten. Så får det gärna vara varje kväll!

Var nästan spontan igår. Tack vare en klippa till make fungerade det faktiskt. Blev uppringd av en kompis vid lunch som sprungit på en annan bra kompis på stan och bestämt att de skulle käka middag och dricka vin vid femtiden. Jag hängde på. Fantastiskt skönt att sitta ner och prata och pimpla vin med sina två bästa vänner en onsdag. Ännu mer fantastiskt att det faktiskt inte planerats i veckor som all annan social samvaro nu för tiden. Sen får man visserligen betala med sömnbrist och tungt huvud, men det är det helt klart värt. Sömnbristen är liksom kronisk så lite mer av den varan gör ingen större skillnad. Maken har nu några kvällar till godo. Nu när grabbarna faktiskt somnar lugnt vid åtta betyder detta å andra sidan några lugna kvällar framför datorn eller tv:n. Helt klart okej!

Maken är ute och springer. Jag sitter i soffan med datorn i knät och äter godis. Någon måste ju passa ungarna...