Vi hämtade ungarna hos mormor och morfar idag. När vi kom in genom dörren sprang båda mot oss hysteriskt skrikande: paaaappppaaaa! Får mamma en kram, frågade jag, men nej bara pappa sa de bestämt. Nu tar det inte många minuter innan de surat färdigt och snälla människor kanske skulle påstå att de gör så här eftersom de känner sig övergivna av mig för att jag varit borta från dem. Så är det inte. Jag lovar. Om jag är borta mycket blir de pappiga eftersom de träffar honom mest. Om han är borta mycket blir de pappiga eftersom de längtar efter honom.

Detta är definitivt ett i-landsproblem. Jag har två friska små grabbar som är lysande och fantastiska på alla sätt och vis. De älskar mig, men problemet är att de älskar sin pappa tusen gånger mer. Eller inte mer kanske, men med mer passion. Tungt ibland, men skönt ibland. Det är till exempel ingen idé att jag går in till deras rum när de vaknar på nätterna. Då fortsätter de att skrika hysteriskt efter pappa. Jag njuter därför av en härligt nattsömn som endast brukar vara småbarnspappor förunnat. När de kommer över till oss (som de gör varje natt just nu) går det dock alldeles utmärkt att ligga och knö på mamma. Rätt så mysigt ändå. Mina barn som aldrig skulle få sova i min säng. Ännu en sak jag inte lyckats med...

Dagens andra i-landsproblem. Jag lyckades inte föra över musik från pappas dator till mitt nya usb-minne, Höll på att slå sönder hela burken. Inte på riktigt, men nästan. Humöret finns där, spärren också som tur är. Nu har jag istället med mig en hel packe cd-skivor hem för att ladda in dem direkt i min i-pod och nu visar det sig att maken har avinstallerat i-tunes. Hallelulja, jag blir tokig.

Nu ska jag ta ett djupt andetag, koppla in i-poden igen och försöka ladda ner ett nytt i-tunes. Förhoppningsvis utan att svära för mycket.

Dessutom kan jag inte få in den musik som faktiskt finns på usb-minnet i datorn eftersom den enda musen som funkar är grabbarnas usb-bil-mus. Därmed är båda usb-portarna upptagna. Se där -ännu ett i-landsproblem!