Vad ska man begära?
Vad ska man då kräva? Tysklands multiple choice test verkar helt absurt, men att som i t.ex. Storbritannien kräva att den som ska bli medborgare har grundläggande kunskaper om det svenska samhället känns väl helt okej. Viktigt är bara att det inte ställs högre krav än vad det gör på svenskar. Det ska vara vettig kunskap som är användbar, inte frågor på en massa små detaljer.
Den stora frågan är nog som artikeln säger, hur ska blivande medborgare bli svenska i hjärtat? Vad betyder egentligen det?
Krav är bra, men det ska vara rimligt. Det ska varken gullas eller diskrimineras. Vi ska inte behöva känna någon kollektiv imperialistisk skuld, men inte heller inbilla oss att vi är så himla mycket bättre än någon som är uppvuxen i ett annat land.
En lugn morgon!
Morgonmötet på jobbet var lugnt. En stor konflikt med en elev som mår mycket dåligt är förhoppningsvis på väg att klaras upp. I alla fall något. Får se hur det blir när jag ska in i klassen och prata reklam idag. Genomgångar kan vara svettigt!
Har varit väldigt aktiv nu på morgonen och strukturerat upp svenskan. Gjort reklamuppgifter och en lista på alla uppgifter som ska ha hunnits med under året. Många har mycket att ta igen. Många av dem kommer att finnas här nästa år, men för de som är mogna att gå vidare är det dags att lägga på några kol...
Vems kultur är bäst?
Det är alltid spännande när det talas om svenskhet och svensk kultur. Vad är egentligen det?
Jag fortsatte mitt samtal om nationalsånger med klassen idag. De tyckte alla att det var absurt att det anses konstigt att sjunga natonalsången. För mig är det naturligt att den sjungs när det är landskamp i fotboll eller hockey, men varför ska den sjungas på skolavslutningar? Är det rimligt? Den blomstertid nu kommer, visst självklart, men nationalsången? Varför?
Vem är svensk?
Just frågan Vem är svensk? funderar Maciej Zaremba över i artikeln "Vem äger flaggan?" i DN. För mig är det egentligen en ointressat fråga. Spelar det någon roll? Alla som behöver en plats att bo på och kan tänka sig Sverige hör hemma här. Så enkelt är det. (Ska bli spännande att se hur många mer eller mindre rasistiska kommentarer jag får den här gången...)
Hur som helst, åter till artikeln!
Symboler som visar vem man är kan vara en flagga, det kan också vara en kippa, ett kors eller något annat. Jag föredrar att inte använda så tydliga symboler, men det är jag. Jag kan inte bestämma vad alla andra ska göra. Däremot tycker jag att det är synd att vi har ett så enormt behov av att kategorisera oss själva och andra. Enligt artikeln menar Nyamko Sabuni att man är integrerad om man sjunger "Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden" och faktiskt menar det. Oj, oj så kanske man kan se det.
Jag och mina elever pratade idag om nationalsånger då vi lyssnade på "Kärleken förde oss samman" av Ulf Lundell och det stod i läroboken att hans "Öppna landskap" av många anses vara en passande nationalsång. De hade inte ens hört "Du gamla du fria", inte "Öppna landskap" heller för den delen.
De är med andra ord inte alls integrerade.
Ska kanske spela nationalsången någon dag och se om någon vill sjunga med och mena vad de sjunger.
Jimmie Åkesson har enligt artikeln andra kriterier för vem som är svensk. För honom är det viktigt att man delar vår syn på jämställdhet. Det kan jag köpa. Han verkar dock ha hakat upp sig väldigt på utseende och symboler. Har man sjal eller turban kan man omöjligen vara svensk. Vad krävs egentligen för att vara svensk? Att man ikläder sig svenska flaggan?
Ett annat tydligt exempel på hans utseendefixering är att en lettisk invandrare kan vara svensk, men inte en färgad. Svenskheten sitter alltså i huden? Yes, argumenten är verkligen lysande...
Integration, visst, men problemet är väl snarare att samhället är segregerat än att alla inte köper "svenska" traditioner (vad det nu är) fullt ut.
Jag är säkert både naiv och korkad, men jag förstår inte varför människors utseende ska ha en sådan stor betydelse.
Att välja sina strider
Jag tillbringar dagarna med mina barn och andras ungar. Då gäller det att hålla huvudet kallt. Att provocera och revoltera som både barn och tonåring hör till.
Jag har fått tipset att stanna upp när jag blir stressad eller arg, säga stopp, andas och fråga mig själv "kan jag göra något åt det just nu?" Det funkar hyfsat när det gäller stress som handklar om prestation.
När det gäller relationer och konflikter använder jag istället frågan "spelar det någon roll?"
Lillebror vill ha sina rosa strumpor trots att de är lite smutsiga. Spelar det någon roll? Nej, möjligen kan dagispersonalen undra lite.
Storebror vill ha en macka hemma trots att han ska äta frukost på dagis. Spelar det någon roll? Nej, inte om vi hinner i tid trots det.
Båda grabbarna vill bestämma kläder själva. Spelar det någon roll? Ja, om de väljer shorts på sommaren, men inte om det bara är färgerna som skär sig.
En elev vill jobba med matten trots att det står svenska på schemat. Spelar det någon roll? Nej, egentligen inte.
En elev sitter och stör sina klasskamrater istället för att jobba. Spelar det någon roll? Ja, där går gränsen. Sabba för dig själv, fine, men låt det inte gå ut över någon annan.
Det är svaret på frågan för mig. Det spelar roll om någon annan blir drabbad eller skadad. Med barnen spelar det också roll om de själva kan bli skadade eller förkylda eller något annat spännande.
Synd att det behövs en dag som denna!
Något annat som irriterar mig är människor, speciellt kvinnor, som påstår att kvotering vore fel eftersom det mest rättvisa är att den som är bäst lämpad får jobbet. Ja, för nu finns det ju absolut ingen kvotering. Hur många chefer har inte tillsatts endast för att de har grått hår och snopp. Försök inte inbilla mig att det alltid är den bäst lämpade som får jobbet. Män väljer män.
I DN finns idag krönikan Jämställdheten börjar på jobbet som tar upp det problem jag och min man just nu brottas med. Vi hinner inte med livet när vi båda jobbar heltid. Frågan är vem som ska gå ner i tjänst och om det verkligen spelar någon roll. Som lärare är det stor risk att man ändå jobbar heltid och bara får mindre betalt. Det är inte självklart för någon av oss att det är jag som ska gå ner i tid, men för barnens skull måste någon av oss göra det. Vi får se vad diskussionen landar.
Taskigt Bore!
Fiasko
Lite mental träning kanske? Han är verkligen upp och ner den grabben! Synd, det hade varit kul om han lyckades!
Tredje delen
Vad står det nu i "Vilse i mångfalden". Det enkla svaret är att jag inte förstår, men så lätt ska jag väl inte ge mig. Enligt Maciej Zaremba som skrivit artikeln ökar rasismen om man buntar ihop alla invandrare. Så långt är jag med och jag håller med. När han sedan ska argumentera för sin åsikt tappar han bort mig ganska snart. Svennar och blattar behandlas olika, jo det köper jag också, domstolen dömer olika, jo det köper jag, detta gör att Sverigedemokraterna får vatten på sin kvarn, kanske, men jag tycker ändå att argumenationen är väldigt luddig.
Jag ser trots allt fram emot nästa del som publiceras den 10:e. Ämnet är intressant och jag hoppas att framtida artiklar blir mer fokuserade och genomtänkta!
Fantastiskt!
Jag har inte fått så många kommentarer till min blogg innan, därför blev jag barnsligt glad när jag fått två till mitt Linda Rosing inlägg Vilken fantastisk kommentar jag fick om att jag skulle sakna kvinnlig solidaritetskänsla. Jag tycker att det är ett så spännande uttryck. Är det verkligen så att jag måste känna soliaritet med alla kvinnor för att jag är kvinna, ja kanske, men betyder det att jag måste tycka om dem alla, respektera dem alla och aldrig kritisera någon med bröst och snippa. Skulle inte tro det. Är det så att alla män verkligen känner solidaritet med alla andra män bara för att de har snopp?
Vill passa på att tipsa om boken Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra av Liza Marklund och Lotta Snickare. Självklart ska kvinnor stötta och hjälpa varandra, men vi måste också få ta avstånd för det vi inte tycker om. Jag tycker inte om att kvinnan objektiviseras och jag tycker att det är synd att så många kvinnor ställer upp på och förstärker detta. Linda Rosing må vara hur trevlig som helst, men någon bra förebild är hon inte.
Stör mig på ordvalet
Samtalet med resten av klassen gick bra. De tyckte som jag att vi måste hjälpas åt. En av tjejerna viskade "Bra, bra" till mig.
Det jag tänkte på efteråt är hur vi genom att använda uttryck som "hjälpa till hemma" förutsätter att det är en person, vanligen kvinnan, som är ansvarig medan den andre bara hjälper till. Jag absolut hatar det uttrycket. "Hjälper din man till hemma" vem skulle det vara han hjälper i så fall? Sig själv, barnen? Mig hjälper han inte i alla fall eftersom jag inte är ensamt ansvarig. Irriterande!
Två månader
I två månader har bloggen om Lilla O funnits. Det har blivit ett behov att skriva. Ett behov jag alltid haft, men inteoffentligt. Nu är det inte direkt offentligt då väldigt få letat sig hit. Antalet läsare är inte heller det viktigaste. Det är bara skönt att få en kanal.
Det har blivit en salig blandning av snorstatus, mina och andras ungar, tips på böcker, tv-program, film, musik, kul prylar, lite lärartankar, i-landsproblem och funderaringar om allt och inget.
Läsvärt? Jag vet inte. Förhoppningsvis för någon. En gång har jag i alla fall hamnat på blogg.se´s starsida. Jättekul!
Det mest spännande har varit att bekanta sig med bloggvärlden. Jag har hittat några bloggar som jag följer, de flesta om skolan. Jag skulle inte vilja kalla läraryrket ett kall, men något av en livsstil är det ändå. Mitt jobb är ett intresse och jag tycker att det är jättekul!
Litet avbrott
Skönt med lördag och skönt med en rktig vårdag. Tyvärr har jag sovit hela dagen. Är fortfarande lite väl trött efter en arbetsvecka för att det ska kännas helt normalt, men jag mår så mycket bättre än för några månader sedan.
Före jul var det riktig kris. Fattar inte varför jag inte bara gick hem och sov en vecka. Just det gjorde en kollega i går. Jag var tyvärr inte på plats på jobbet igår. Hade möte i stan. Tråkigt, jag hade velat prata med henne innan! Tycker att hon fått för lite stöttning, när det varit väldigt tydligt att hon mått dåligt de senaste veckorna. En tyvärr vanlig lärarkommentar när någon tycker att det är jobbigt i någon klass är "jag har i alla fall inga problem med dem". Inte det bästa att säga till en knäckt kollega och definitivt inte alltid sant.
Kan säga att något sådant aldrig skulle förekomma i mitt arbetslag. Jag är glad att det jag jobbar där!
Vad ska man blogga om?
Jag tycker som Malin att det är lite skrämmande att klicka sig vidare från de mer känsa bloggarna, som även de är lite väl utlämnande för min smak, till de riktigt utlämnande bloggarna som går över alla gränser.
Jag har själv funderat mycket på vad gränsen går. För mig känns det viktigt att varken jag, min familj eller andra i min närhet finns med varken i namn eller bild. Nu har jag få läsare och om någon jag känner mot förmodan skulle hitta hit är det troligen inget problem för dem att känna igen mig. Jag misstänker till exempel att maken smygläser. Jag har valt att inte berätta att jag skriver eftersom det känns som min grej. Han har dock börjat ställa en massa konstiga frågor om bloggar som gör att jag undrar. Så käre make om du läser kan du väl lämna en liten söt kommentar!
Varför bloggbråka?
Skugge och von Sydow bloggbråkar. Intressant? Kanske inte, men rätt roligt! Vem håller jag med? Ann Söderlund faktiskt... På Metros hemsida kommenterar hon bråket. Hon tycker, som jag, att det inte fanns någon riktig stress innan man fick barn, men det ger inte föräldrar (läs mammor) mer rätt att gnälla. Det jag kallade stress förut var ingenting. Då fanns egentid, något jag får kämpa för nu. Har du ingenting att göra är det jobbigt att hinna till posten och biblioteket på samma dag liksom. Att stressar av fester och fikastunder som von Sydow skriver är minst sagt naivt.
Nu låter jag som om jag är äldst i världen och det är jag kanske i bloggvärlden där majoriteten verkar vara blonda 18-åringar som skriver om mode och kändisar. Inte riktigt min grej. Läser mycket hellre Skugge och Söderlund, men så tillhör jag väl mer deras målgrupp också. Von Sydow, Blondinbella och alla andra Barbies skriver knappast för mig.
