Fortsatte min upptäcksfärd på Dn.se och läste ännu en artikel i serien I väntan på Sverige Mät din snorre heter artikeln och syftar på alla fel som det kan bli med svenska vokaler. Mät ditt snöre ska det vara.

Intressant på ett sätt, jag tror säkert att det finns en massa bristande svenskkurser för invandrare. Samtidigt vet jag inte riktigt vart författaren vill komma. Ska vi ha mer eller mindre grammatik, mer eller mindre fokus på vokaler? Jag fattar inte riktigt.

Det jag kan hålla med om är att många läroböcker är ett skämt. Det är rörigt, eländigt, verklighetsfrånvarande och i många fall fördummande. För den ålderskategori jag undervisar finns egentligen ingenting. Jag blandar och ger mellan bra mellanstadiematerial, höstadiematerial för svenska elever och visst SFI material. Det ska vara roligt, användbart och aktuellt. Frågan är när jag ska hinna leta material? Det ryms inte i min arbetstid i alla fall. Snarare får det kategoriseras som ett nytt fritidsintresse...

Nu avundas jag inte SFI-lärarna. Som det sägs i artikeln är de välutbildade, men underbetalda. De har dessutom ofta en omöjlig arbetssituation, speciellt på mindre orter.

Vad är lösningen? Lite kommunikation hade inte varit fel. Varför inte tillsätta lite individualisering och flexibilitet också?

Självklart ska eleverna få prata svenska på lektionerna. Mina elever som varit i hos oss i knappt tre veckor ber alltid om hjälp på svenska och jag försöker ge dem ett enkelt svar tillbaka. Funkar inte svenskan får vi pröva andra språk. Vi kör en salig blandning av språk med diverse tolkar inblandade.

En av de nyanlända tjejerna har redan börjat skämta lite på svenska. "Kan du hjälpa mig?" frågade hon idag. "Javisst" svarade jag "vad vill du ha hjälp med?" "Ingenting" sa hon då och höll på att dö av skratt. Lysande!

Läste just en artikel på DN.se Svensk? Var god dröj och även om mina elever är lite yngre och inte har något yrke ännu känner jag igen deras frustration. Allt tar så lång tid och deras tidigare kunskaper räknas liksom inte. Nu undervisar jag i en liten grupp och vi kan individualisera väldigt mycket. Någonstans måste de dock börja och visst måste det vara lätt att känna sig korkad när man måste lära sig vad bord, stol osv heter på ett nytt språk.

Det märks dock väldigt tydligt att utvecklingen går olika snabbt beroende på hur mycket studier du har med dig från hemlandet. De som gått nästan tolv år i skolan och dessutom kan en del engelska spurtar fram. Har du levt i flyktingläger i hela ditt liv och får börja med ABC är det självklart en längre startsträcka. Att tvinga alla att gå en kurs för analfabeter som det står i artikeln låter helt vansinnigt.


För övrigt tycker jag att det är katastrof att vi "importerar" läkare och tandläkare från andra europeiska länder när det finns utbildade personer i landet redan som dessutom redan håller på att studera svenska. Fram för mer validering av flyktingars utbildningar! Hur svårt kan det vara egentligen? Lite flexibilitet har väl ingen dött av?

Idag har det stormat bland grabbarna i IVIK. Det började med att de försökte lura i sin stackars vikarie allt möjligt och omöjligt tills han ringde mig och frågade om det verkligen stämde. Irriterande och omoget!

Andra lektionen skulle jag träffa dem. Femton minuter sent dröser de in, eller glider snarare. Till saken hör att den fjärde musketören lämnat gänget och istället umgås med de två nytillkomna killarna. Troligen har han tröttnat på machofasonerna.

Jag satte igång klassen och passade sedan på att köra enskilda mentorssamtal med dem alla. När man pratar med grabbarna säger de en sak, men deras beteende visar ett annat. De vill verkligen lära sig, de vill gå med svenska klasser, de trivs och de respekterar oss lärare och våra regler. Sist med inte minst -de ska aldrig komma försent igen, aldrig försvinna från skolan utan att meddela det osv.osv. osv.

Vad händer? Efter lunch är samma grabbar tjugo minuter sena eftersom de hängt med nykomlingarna på idrott trots att de inte hade idrott själva. Sin egen idrott med en elklass har de missat eftersom den börjar så tidigt på morgonen och det är ändå inte roligt att gå i den klassen eftersom det inte finns några tjejer där. Nu skulle de bara vara snälla och följa de nya eleverna till bowlinghallen.

Det sista argumentet kan jag köpa. Då vill jag dock att de meddelar mig, inte bara försvinner. Då är det ingen som har mitt mobilnummer, trots att de skickat sms och ringt flera gånger. När de inser att detta är orimligt säge de istället at de trodde att någon av de andra hade ringt.

Vid det här laget var jag hyfsat irriterad. Droppen var när en av killarna började protestera mot att diska och skyllde det hela på Koranen och Allah. När jag inte accepterade det tyckte han att tjejerna kunde diska. Inget argument som är okej det heller. Ha sa då att alla skulle diska efter sig själva. Han tänkte inte göra det.

Jag håller egentligen med honom, alla borde diska efter sig själva. Nu är det ingen som dricker ur någon mugg och om de mot förmodan använt en mugg har de alla diskat efter sig. Trots detta är diskbänken full av smutsiga muggar. Ingen har heller tagit fram smör ur kylskåpet och lämnat det på diskbänken. Det slutar allt som oftast med att jag eller min kollega står och diskar på eftermiddagen, något som jag inte tycker är okej. Vi har därför bestämt att två eller tre av eleverna ansvarar för var sin dag, när de går hem ska det vara snyggt.

Nu kom all frustration på en gång: varför får de ha lektion i ett klassrum med köksdel bara för att de är invandrare, varför är det så trångt, varför, varför, varför.

Min käre chef får ta detta istället.

Nu är det så att detta är en fantastiskt trevlig kille oftast, men han brottas väldigt med sin identitet. Jag skriver inte detta inlägg för att på något sätt påstå att invandrarkillar skulle vara sämre än andra. Jag har valt att arbeta med mina elever och jag gillar dem skarpt. Det här handlar inte om disk, utan om solidaritet, demokrati och respekt.

Så spännande kan det vara en helt vanlig dag på jobbet!

Lärde mig något nytt idag: Nils Holgersson är jättestor i Irak. En av de nya iraktiska killarna jublade "titta Nils, titta Nils" när han såg en tjuga. Tydligen har de läst om honom allihop, till och med de som bara gått några få år i skolan. Ska leta fram boken på svenska och läsa lite för dem om språket inte är för gammaldags. Kul!

Vi brukar vara rätt så isolerade i vårt lilla klassrum mina elever och jag. Idag har det dock varit en strid ström av elever som sökt sig hit. Alla samhällsettor har ett projekt om kulturkrockar och många vill intervjua våra elever. Eftermiddagen har varit ett kreativt kaos med samtal på olika språk och många skratt. Härligt! Lite lustigt bara att se hur våra små grabbar försöker vara macho. Tala om kulturkrock...

Jag dealade lite och alla som har varit här för att intervjua ska nu vara faddrar åt våra elever under ivik-besöket. Intresset har faktiskt varit riktigt stort frö att ta emot våra elever på besök och fem klasser är mer eller mindre klara! Alla kollegor är med andra ord inte sura no-gubbar...

Jag försöker att tänka positivt och tro gott om alla människor. När det gäller mitt jobb är det oftast inte svårt att vara positiv. Jag jobbar på en bra skola, med trevliga kollegor och elever.

Tyvärr finns det undantag. Efter att ha presenterat vårt förslag om att våra elever ska få vara med ute i klasser fick jag diverse reaktioner. De flesta var positiva, men en liten jäkla no-gubbe höll på att reta gallfeber på mig. Han muttrade om hur jobbigt det lät och att han ändå inte kunde några av deras konstiga språk och gud vet vad.

Hur svårt kan det vara? Eleverna ska sitta i hans klassrum och vara med.

Läste lite på bloggen Christermagister som är en av deltagarna i Språkmakargatans lärarpanel. Han menar i ett inlägg är lärare är bekräftelse-junkies. Det ligger något i det. Som lärare använder du dig själv som mentor, men det gäller att inte för den sakens skull bli för personlig. Det här kräver en del arbete. Övning ger färdighet. Jag har övat i tio år drygt och har i alla fall hunnit bli hyfsad.

När jag varit lärare i ett halvår fick jag mitt andra vikariat. Från den skolan minns jag speciellt en rivig dam som blev något av en förebild. Hennes mantra var : Du är inte så jävla viktig. Med det ville hon säga att det inte gick att lösa alla problem eftersom skolan trots allt bara är en liten del av elevernas liv.

Jag håller med henne. Så jävla viktiga är vi inte. Samtidigt säger Mia Börjesson precis tvärt om. Lärare är jätteviktiga. Vad är sant? Jag väljer att tro att en lärare kan vara enormt viktig för en elev, som förebild och som en trygg vuxen. Jag tror dock att de flesta unga klarar sig ganska bra utan oss.

För de väldigt skolbrända iv-elever jag undervisar nu kan en bra och stabil lärare vara precis det som behövs. De tankar trygghet som Mia så rätt påpekade.

Jag vet inte om det är bekräftelse jag söker, men visst är det en skön känsla när jag hjälpt en elev att nå ett mål de aldrig nått förut.

Veckans lärarpanel handlar om vad elever kan lära oss lärare. Vad var det senaste dina elever lärde dig? Det jag lär mig av mina elever varje dag är att jag inte har alla svar. De lär mig också att de har andra erfarenheter av livet än jag och därför ser saker på ett annat sätt.

En av mina elever frågade mig för ett tag sedan vad jag gör när jag är ledsen om jag inte ber till Gud. För mig är det väldigt främmande att be. För henne är det helt självklart. Med svenska mått mätt är hon religiös. När vi pratade om detta sa hon: i mitt hemland fick jag höra att jag tror för lite, här är jag plötsligt jättereligiös. Ja, tänk så olika det kan vara.

Imorgon ska vi försöka få våra kollegor och deras elever att ta emot våra ivikare på två dagars besök. Detta för att våra ungar ska få en chans att se hur det är på ett svensk gymnasium och dessutom få träna lite svenska. Hoppas på stort intresse!

Jag tycker att det har varit hyfsat positivt bland kollegorna hittills, men allt bygger på att vi frågar dem, när det ska gå genom cheferna, som jag tycker att det borde göra, fastnar det någonstans på vägen.

Vi träffade andra som arbetar på IVIK i regionen förra veckan och tyvärr verkar det på många ställe vara en ganska isolerad verksamhet. Jag hoppas fortfarande att IVIK hos oss ska bli hela skolans angelägenhet, som det så fint hette när vi skulle starta. Jag vet att det är naivt, men låt mig hoppas ett tag till...

Hade glädjen att få lyssna till Mia Börjesson i torsdags.  En fantastisk kvinna som pratad eom hur man ka motivera våra elever genom att ändra fokus. Istället för att tala om vad man inte ska göra ska vi fokusera på det positiva. Så självklart egentligen, men det kan inte bara vara på min skola som tenmadagar handlar om droger, anabla, könssjukdomar osv allt i ett avskräckande syfte. Vad vi glömmer att ge är bra förebilder.

Jag tror att vi är ganska bra på motiverande samtal på IV. Inte bara på den skolan jag arbetar, utan överlag. Det ska vara de bästa lärarna som arbetar med den här kategorin elever, inte nyexade. Inte för att de som är nya inte är bra, men de måste en chans att växa in i yrket. På många skolor tänker man inte alls så utan sätter de nyaste på t.e.x. språkvalsengelska och låter de erfarna tyck- och fransktanterna få de lugna grupperna. Orättvist och faktiskt lite korkat. Skulle man då sätta betyg efter vilka resultat eleverna gör, vilket föreslås ibland, skulle resultatet bli helt missvisande.

Mina elever lär aldrig nå MVG, de flesta får inte ens betyg. Betyder det att jag ska få sänkt lön nästa år? Det enda jag gjort är ju att arbeta med att förändra deras kassa manus (som Mia Börjesson kallar det) sin skeva självbild och sitt dåliga självförtroende. Dessutom har jag stöttat dem i situationer de aldrig klarat tidigare, som att genomföra ett prov, skriva en text, läsa en bok. Jag har visat dem att alla lärare inte är hemska utan faktiskt bryr sig om dem.

Men det är kanske inte så viktigt?

En styck ny verksamhet.
Ny chef.
Två lärare med små barn som ofta är sjuka.
Många kockar utöver dessa två.
Arbetsplatser i olika byggnader.
Vikarietimmar på planeringstid.
Ingen tid till gemensam planering.
Elever som vill lära sig.
Elever som behöver struktur.
Lokalproblem.
Kulturkrockar på gott och ont.

Blanda ihop detta och du får:

MITT JOBB!

När jag bedömer mina elevers kunskaper i svenska är det inte bara proven som räknas. Jag bedömer deras texter, hur de läser och arbetar med texter, hur de pratar, vilka inlärningsstrategier de har osv. För många studenter som är van vid en annan sorts skola där exams är viktigast, där läraren styr mycket och där egna åsikter och uttryck för dessa inte är lika viktigt, är detta mycket konstigt.

Vi pratar massor om vikten av att ta egna initiativ, eget ansvar, kunna planera sitt arbete. De flesta förstår, men inte alla. Idag krockade det rejält med en av mina elever. Han tycker inte att jag bedömer någonting och att det är meningslöst att skriva texter, läsa texter och diskutera dem jag allt vi gör är egentlgien meningslöst. Jag ser en elev som väljer att inte delta, han ser en lärare som inte styr undervisingen. I alla fall inte på det sätt han är van vid.

Sen har jag inte snopp heller, men det är en helt annan historia...

Nu har jag väl inga direkta läsare som berörs, men det är ändå irriterande att inte kunna skriva ner saker man kommer på under dagen. Ibland kanske det visserligen är bra att tänka igenom inlägg innan, men jag glömmer så himla fort...

Det här med att tänka efter före är något jag jobbar på. Jag blir inte ofta arg, men när jag blir det då jävlar. Idag var jag sekunder ifrån att rusa in på ledningsgruppsmötet och skälla ut skolledningen efter noter eftersom vår lokalfråga fortfarande inte är löst. Inför en lektion fick jag vandra runt i korridorerna med mina elever innan vi hittade en sal som var ledig eftersom läraren som skulle vara där var sjuk. Ingen direkt hållbar lösning med andra ord.

Rätt kul att komma in i ett "riktigt" klassrum. De hade till och med talarstol eller pulpet eller vad man nu ska kalla det för läraren. Inte riktigt min grej att stå och föreläsa, men det hade kanske varit kul...

Nu hejdade jag mig och stormade inte in på mötet. Kanske borde jag gjort det, då hade kanske något hänt. Jag har fått ett utbrott under läsåret och då var problemet löst en timme senare. Synd att det ska behöva gå så långt bara...