Lärarpanelen om ungdomar
Veckans lärarpanel på Språkmakargatan handlar om dagens unga och veckans fråga som ska besvaras är:
Veckans fråga (som egentligen består av ett flertal frågor): Vad tycker du utmärker dagens ungdom (finns det någonting allmängiltigt)? Är det skillnad på ungdomen idag och när du själv var ung? Vilka fyra tips skulle du vilja ge till dagens ungdomar som de kan ha med sig in i framtiden?
Vad utmärker dagens ungdomar? Oj, vad svårt. En sak är att de är väldigt medvetna om att de har rättigheter, de vill också påverka sin situation och är ofta bra på att argumentera för sin sak. Detta är både positivt och negativt. Ibland blir jag lite trött på allt tjat och tycker att de bara kan sätta sig ner och göra det jag säger av ingen annan anledning än att jag faktiskt säger det. Hur svårt kan det vara liksom? Vad som funkar med mina ungdomar är att säga just så, "Sitt ner, håll tyst och jobba, hur svårt kan det vara?" med en rejäl glimt i ögat vill säga.
De ungdomar jag träffar på klarar ganska tuffa tillsägelser om de känner att de är befogade. Det handlar om respekt. De kräver respekt innan de ger en vuxen respekt tillbaka. Ingen lärare får respekt bara för att han eller hon är lärare, alla måste förtjäna sin respekt. Det skiljer ungdomarna idag från hur vi var när jag gick i skolan och det är ganska sunt tycker jag. Målet måste alltid vara en ömsesidig respekt och ett öppet och ärligt arbetsklimat. Jag tror att vi accepterade mer av våra lärare och hade ett mer opersonligt förhållande till dem.
Fyra tips till dagens ungdomar:
1. Tro på dig själv och gör val i livet som är bra för dig.
2. Ge inte upp om något går emot dig utan jobba dubbelt så hårt för att nå dina mål.
3. Våga be om hjälp om du behöver det.
4. Se till att du spelar huvudrollen i ditt liv.
Tempo
Det var bara att börja om. Vilken text ska du läsa varje lektion? Nytt försök. Nu gjordes planeringar men på flera håll var planeringen full utan att alla uppgifter fanns med. När det var tid för inlämning fanns det många uppgifter som alltså inte skulle vara gjorde.
Det var bara att börja om. Vid det här laget muttrades det en del. Läxor skulle alltså skrivas in och till slut hade varje elev en egen planering för de närmaste två veckorna.
Återstår bara att följa den ;-)
Visst är det så
Hitade ett klockrent och tänkvärt inlägg på Ann-Marie Körling Blogg som handlar om det vi lärare brottas med varje dag, nämligen att få elever att vilja lära sig. Få ord, men mycket tanke. Hon säger att vilja består av två ord: Vill och ja. Eleverna måste känna att ja jag vill, det kan ta lång tid. Speciellt om man som många av mina elever har lärt sig att de inte kan lära sig och därför självklart inte vill. Vi jobbar mer med självbild och självförtroende än med inlärning. Du kan inte lära dig om du tror att du är värdelös.
Nu ska jag ner till mina allt annat än värdelösa elever. De har noll poäng från grundskolan, men håller som bäst på att tvätta bort värdelösstämpeln ur pannan. De kan mer än de tror och börjar förstå det, men det tål att upprepas många gånger så att de tillslut känner, ja jag vill!
Vad gör din dag?
Frågan ställdes av Camilla på NetWorking efter att hon haft en bra dag. Min dag har mest varit intensiv, en sådan dag nör man knappt hinner gå på toa, men den har ändå varit bra! Det som gjort min dag idag är mina nybörjarelever som jag tillbringat nästan hela dagen med. De har bara varit i Sverige i några månader och vil lära sig ALLT. Varje lektion avslutar de med att tacka ordentligt för lektionen, berömma mig för att jag är en så bra lärare och så snäll. Inte ofta man får sådana komplimanger av sina elever.
I morse hade vi Livskunskap och pratade då utifrån frågor och början på svar som jag gjort till dem. Exempel på frågor: Vad är du bra på? Jag är bra på att... Vad vill du jobba med i framtiden? Jag vill bli... Vad gör du om tio år? Om tio år vill jag... Genom att skriva gemensamt på tavlan och lyssna på varandra lyckades de formulera en hel del sitt begränsade självförtroende till trots. Det är så härligt att de har drömmar. De vill bli läkare, tandläkare, journalist, lärare, polis. Alla ville dessutom bo i Sverige om tio år. Det var bara jag som drömde om att jobba i något annat land. På eftermiddagen arbetade vi med geografi och jag fick lära mig att kust kan vara något väldigt snuskigt på persiska. Två av tjejerna höll på att fnittra ihjäl sig.
Det är mycket skratt i gruppen, det är trevligt och lättsamt. Alla hjälper varandra och tolkar tills alla förstår. En av killarna kan väldigt bra engelska så han kan hjälpa mig ibland. Annars blir det mycket ritande på tavlan (något jag inte är bra på alls) och kroppsspråk såklart. Det är så roligt när jag försöker förklara ett ord. De sitter på helspänn och koncentrerar sig till hundra procent. Tillslut förstår någon och då bryter det loss ett kackel utan dess like på hur många språk som helst. Någon återkopplar till mig och sedan är vi redo för nästa ord. Hjälp vilken energi det tar, men det ger energi också att få jobba med dessa härliga ungdomar!
Hjälp
Daltas det med bråkstakarna? Definitivt i vissa fall. Det stämmer som en läsare i Aftonbladet skriver att en väldigt stökig elev kan förstöra skolgången för en hel klass. Jag har varit med om fall där det inte funnits någon annan möjlighet än att flytta en stökig elev till en annan skolform. Inte för att eleven var ett problem, utan för att skolan inte kunde ge eleven den undervisning som behövdes. Ingen elev ska få styra på en skola, det är definitivt inte det jag menar, men sättet Björklund vill lösa problemen med stökiga elever på tyder på både stor okunskap och naivitet.
Jag blir inte lyckligare av att få ta elevers mobiltelefoner, slänga ut dem från klassrummet eller porta dem från skolan. Kortvarig avstängning för att lugna en stor konflikt kan kanske vara något att ta till i extrema situationer, men vad sänder det egentligen för signaler? Ska den svenska skolan verkligen vara en exkluderande straffskola? Självklart kan man inte stänga ute elever från undervisningen, det kan aldrig vara en godtagbar lösning. Ska sjuåringar kunna få skriftlig varning och avstängning? Är det rimligt?
Försittning är också ett spännande förslag, helt i Björklunds linje. Knappast genomtänkt och heller inte förankrat. Vem ska sitta och vakta dessa elever klockan sju? Ska det utgå övertidsersättning för de lärare som arbetar då, eller ska det kanske tas resurser från andra elever? Hur ekonomiskt är det? Jag efterfrågar istället riktiga lösningar av Björklund, inte små löjliga detaljbeslut. Att det skulle handla om ordning och reda är så otroligt förenklat. Helhetssyn kan vara bra att ha om man ska vara skolminister. Barn är inte militärer som man kan ge orders och som står i givakt. Det handlar om barn som mår bättre av lovebombing än av hot och hårda ord.
Tillbaka
Det handlar inte om att de inte ska få välja sina liv själva, jag har några tjejer som absolut vill vara hemma med sina barn och inte jobba. De får de självklart, men då ska de ha en bra grund att stå på och en svenska som fungerar så bra att de blir en del av samhället. En av tjejerna har just fyllt 20 och är gift. Hon är en av de coolaste tjejer jag träffat. Slöja bär hon, men när några svenska elever frågade vem som bestämt att hon skulle ha den blev hon riktigt arg, klart hon bestämt det själv, vem skulle annars ha gjort det. Hennes systrar har det inte, men hon har valt att ha den. Slöjorna är hur många som helst till antalet. Hon älskar att shoppa och är alltid ursnygg.
Hennes favoritord på svenska är "aja-baja". Om det är något hon inte gillar säger hon, "aja-baja Lilla O" och skrattar. Förra veckan hade vi utvecklingssamtal ganska sent och hon blev rätt sur för att hon skulle behöva vänta i skolan, muttrade något argt på arabiska, sa sedan "aja-baja Lilla O, why, why" och gapskrattade. "Måste laga mat" sa hon sedan, "inte möte sent, inte bra". "Din man får väl laga mat", sa jag och blinkade åt henne. "Nej, nej, inte laga mat" sa hon. "Ring honom och säg att han får köpa pizza" sa jag halvt på skämt och halvt på allvar.
Hon kom till mötet, glad som vanligt och drog sin vanliga "why, why" harang. "Jag ringde man" berättade hon sedan "sa han köpa pizza" "Oj", sa jag, "vad sa han då""Han fråga varför, jag sa läraren sagt du köpa pizza, aja baja läraren han sa då" och sedan skrattade hon gott och gav mig en kram. Underbart!
Tänk efter före
Jan Björklund vill såklart ta bort denna skamfläck och Anita Ferm vill låta eleverna gå kvar på grundskolan. Jag vill bara råda dem båda att tänka lite längre. Jag håller med Jan Björklund, IV borde inte finnas. Visst håller jag med om att stödet ska sättas in mycket tidigare, men om det nu inte hjälpt är det väl inget argument till att lägga ner IV. Ska vi sluta stödja eleverna för att de inte lyckades trots stöd på grundskolan? Nu är det dock så att eleverna finns och de kommer inte att försvinna. Vad ska vi göra med dessa ungarna som lär bli fler och fler med tanke på hur mycket som sparas på skolan?
Ferm har nog inte riktigt förstått hur dessa elever haft det på grundskolan. Vem vill stanna ett år till på en plats som står för konflikter och misslyckanden? Kanske passar detta någon och den eleven ska självklart få stanna och gör det enligt min erfarenhet redan idag. Vi har i vår kommun ett flertal elever som väljer att stanna ett år till på grundskolan. Vissa kommer ändå till oss ett år senare, men för nåon räcker det med ett år till. Det är väl utmärkt.
Som det framgår i en artikel i DN kommer de ökade behörighetskraven som Ferm föreslår troligen att medföra att fler elever blir obehöriga och behöver ett alternativ till ett nationellt program. På många ställen satsas på alternativa individuella program som t.ex. en lärlingsutbildning där man samtidigt kan läsa in behörighet. Ett lysande förslag.
Lena Jällhage skriver också om IV i DN. Hon pekar på problemet att Björklund ser IV-elever som ett misslyckat kollektiv som bir ännu mer stigmatiserade av att gå på IV. Vi har alla de elever Lena skriver om, de mobbade, de utstötta, de med stora sociala problem, de med skoltrötthet, de som straffat sig ut från grundskolan och gjort sig ovän med alla vusna runt omkring, de som är rädda för att läsa, de som har så dåligt självförtroende att de knappt vågat vara i skolan, de som skolvägrat och legat hemma och de som just kommit till Sverige. De är en salig blandning ungar med en sak gemensamt, de behöver all hjälp de kan få av vuxna som tycker om dem och stöttar dem.
Käre Jan Björklund, kan du för en gångs skull tänka efter före!
Påsklov!
Fastnade ett bra tag på jobbet idag och planerade klart inför veckan efter påsklovet. Måste känna mig färdig för att kunna slappna av. Visserligen blir det en del pluggande efter lovet, men det känns okej.
IVIK ska köra ett arbetslivsprojekt efter påsk. Har gjort ett mer faktabaserat material och ett med skönlitterära texter. Blir nog bra tror jag!
Nu ska jag njuta av lovet!
Lämna över ansvaret
Förra året arbetade jag bara med gruppen bestående av elever som har få eller inga poäng med sig från grundskolan. I år har jag dem bara i svenska och större delen av min tjänst är jag på IVIK. Ibland kan jag sakna det samarbetet jag hade med gruppens fritidsledare. Vi var ett bra team och fick eleverna att göra en massa saker som de aldrig trodde att de skulle klara. Idag har vi haft en lektion som på den gamla goda tiden. En ganska rå jargong kanske, men en skön och avslappnad stämning. Eleverna ska veta att vi tycker om dem, men också att vi tror att de kan och därför har höga förväntningar på dem.
Nu är rasten slut. Ska gå ner och prata egna val igen. Om någon väljer att t.ex. sitta och rita istället för att läsa brukar jag håla mina händer som vågskålar framför mig och säga något liknanande "okej, du kan välja mellan att rita och att kämpa för betyg, rita, betyg, hm, vad ska du välja?" Detta ska självklart inte sägas på något elakt sätt utan med glimten i ögat, men det är ändå vktigt att de blir medvetna om att alla val de gör har betydelse och får konsekvenser.
Mysigt, men stressigt!
När jag tänker på mitt jobb på det sättet har jag världens bästa jobb. Ibland spyr jag dock på allt elände. Det är så många av mina elever som mår skit och har varit med om saker som jag inte skulle önska någon levande varelse. Livet är orättvist. Men trots att livet är orättvist är det inte okej att bara ge upp, jag vill att de ska kämpa!
Sen!
Då jag är en tidsoptimist av rang sitter jag nu vid datorn i pyjamas trots att jag borde vara på väg ut i bilen eller gärna på väg till jobbet redan. Sitter och filar på mitt aprilskämt. På något sätt måste man chocka eleverna!
Sol och vår idag ser det ut som. Synd att eftermiddagen är fulltecknad. Utvecklingssamtal...
Lärarens uppgift?!
I Lärarnas tidning finns en krönika av Ann-Marie Körling där hon funderar kring elevers syn på sin egen insats. En elev lämnar in ett arbete och säger samtidigt "Här är mitt djävla skitarbete". Eleven får göra om, inte uppgiften men inlämningsrepliken, tills den slutligen blir "Här är mitt arbete".
Så alltså har vi lärare som gör hemska uppgifter och prov för att sätta dit elever och elever som lämnar in skitarbeten. Ja, så kan det kännas ibland. Det är som om eleverna måste vaccinera sig genom att dels skylla på uppgiften och sedan själv hinna säga att det är ett skitarbete, istället för att behöva höra det från läraren först.
Jag håller med Körling om att det fokuseras allt för mycket på det eleverna inte kan. Jag skyller det lite på IUP. I en individuell utvecklingsplan lägg fokus på det som ska utvecklas och då blir det inte sällan en uppradning av elevens brister. Där måste vi tänka om!
Jag brukar vara noga med att börja med det positiva, något som gav mig smeknamnet "men-fröken" av en klass rätt fyndiga nior. "Ja, ja vi vet att vi är bra, men snart säger du men och berättar om allt vi ska ändra", sa de och flinade.
Kanske lyssnar eleverna trots allt bara på det negativa. Så kan det säkert bli, men jag tycker ändå att det är viktigt att få fram det positiva först trots allt. Samtidigt får man inte flumma bort det som faktiskt måste utvecklas, som herr Björklund säkert skulle vara snabb att påpeka. Det är ju inte bra om eleven bara hör det positiva heller. Raka rör, visst jag håller med, men jag tycker faktiskt att lagom alltid är bäst!
Prata svenska?
Vad säger ni?
Veckans lärarpanel
Det här med betyg
I princip är jag emot att man ska förutsätta att det betyg som man får på nationella provet automatiskt ska bli elevens slutbetyg. Provet mäter inte allt. Där jag arbetade innan fick vi kritik för att elever som ej klarat nationella provet i svenska ändå fick slutbetyg. De elever jag satte betyg på hade missat A-delen (läsförståelse) med två frågor, men klarat både B- och C-delen (muntligt och uppsatsskrivning). Då kan jag inte se hur jag ska kunna sätta något annat än G om de klarat de andra uppgifterna vi gjort.
Jag ställer mig dock frågande till att så många som drygt en fjärdedel verkligen ska ha ett högre betyg än de fått på provet. Jag håller med om att detta måste diskuteras som också påpekas i artikeln:
"Det kan tyda på att det brister i likvärdigheten i betygsättningen. Samtidigt får de nationella proven inte ses som examensprov. Proven är ett av flera moment som påverkar betygen. Men med stora skillnader i betygssättningen kan Skolinspektionen ställa större krav på att skolorna motiverar och diskuterar varför det ser ut som det gör med betygen, säger Tommy Lagergren, chef för Skolverkets enhet Prov och Bedömning"
Nationella Provet är bara ett prov, det är självklart inte det enda som räknas. Lika lite som en elev som endast klarat NP kan få ett slutbetyg ska inte den som klarat mycket annat, men missat NP bli utan slutbetyg. Det är dock viktigt att fundera på vad som eventuellt brister i den egna undervisningen och betygssättningen om det finns markanta skillnader mellan resultataten på NP och elevernas slutbetyg.
"Snällbetyg" är som det står i en kommentar till artikeln inget annat än "Elakbetyg".
