Jag fick ett mail...
De fem viktigaste svenskarna
Ju mer jag såg av listan desto mindre kände jag för att köpa boken. Det är en knepig prioritering av personer och pinsamt få kvinnor. Jag köper in författarnas argument på Newsmill om hur urvalet gått till. Hur bedömer man vem som är inflytelserik? Och för vem? Kvinnor som t.ex Fogelstadgruppens medlemmar har påverkat otroligt många människor, kvinnor då visserligen. Det kanske inte räknas?
Om förväntningar
Vanan är en svår motståndare, säger författarna och jag håller verkligen med. De har satt ord på många av mina tankar om hur vi mer eller mindre cementerar könsroller genom små till synes oskyldiga kommentarer som "gör du ett halsband till din mamma". Varför inte testa att byta ut mamma mot pappa ibland? Eller tvärtom för den delen!
Nygammal artikel om genus
för flickor". Självklart ska det vara så. Tyvärr har han även rätt i att både förskolan och skolan cementerar de könsroller som finns genom att ha olika förväntningar på pojkar och flickor.
Han är också kritisk mot att många jämställdhetsprojekt utgår infrån att flickorna behöver hjälp och att vi därmed tillskriver dem en maktlöshet. De ska skyddas mot de hemska killarna som tar så mycket plats.
"De flesta sådana projekt är sprungna ur tanken på flickornas tillkortakommanden gentemot pojkar. Jämställdhet ses fortfarande som en kvinnofråga. Pojkars behov kommer i bästa fall in senare. Men man måste se helheten för att jämställdhetsarbetet ska kunna lyckas. Ställa frågan: 'Vad behöver barnen?'"
Det barnen behöver är positiv uppmärksamhet, Gens har rätt i att mycket av den uppmärksamhet killar får i skolan är negativ. Tjejerna å andra sidan får bara beröm när de är duktiga. Jag vet egentligen inte vad som är värst. Det behövs också ställas samma krav på killar och tjejer. Som det är nu ursäktas ganska mycket stök och bråk hos killarna, men jag tycker att vi lärare nedvärderar dem när vi inte tror att de kan bättre. Jag kan inte tänka mig att det är biologiskt omöjligt för en kille att sitta still räcka upp handen och jobba lugnt.
Flickorna tränades i att ta plats och killarna i att vänta på sin tur och lyssna på andra. Vad hände då med dessa barn när de kom till skolan? Kommentaren från en av lärarna säger väldigt mycket tycker jag:
"- Som lärare har man ofta förväntningar på hur flickor och pojkar ska bete sig, även om man inte vill det, berättar läraren Ing-Marie Olsson.
- Men nu kom fyra nya flickor som tog för sig i klassrummet och inte backade undan från de killar som försökte dominera. Först blev jag störd, inte för att de var särskilt störande, utan för att de inte stämde med mönstret, det vill säga mina förväntningar".
Det roliga, eller sorgliga egentligen, är att de annorlunda pojkarna uppskattades mer än de annorlunda flickorna. Det säger en del om vad det är vi förväntar oss i skolan egentligen.
Jag vet att jag också agerar olika mot pojkar och flickor ibland, men jag försöker ha på mig genusglasögonen och anstränger mig verkligen för att bemöta alla elever så bra som möjligt. En sak är viktig för dem alla, att de förstår att de alla är bra människor, men att deras beteende ibland brister.
Mina grabbar är också Batmanpappor!
Dagens artikel i serien Rosa eller blått har titeln Hur skapas könsidentiteten? och i artikeln funderas just över det faktum att barn faktiskt får en tydlig könsidentitet ganska tidigt. Jag tror helt klart att miljön påverkar mer än arvet, men trots att jag som förälder försöker uppfostra mina barn neutralt finns det en hel värld utanför vårt hem där det könsrollerna är mer eller mindre tydliga. Pojkar slåss mer och flickor pratar mer står det i artikeln. Med tanke på att mina små killar pratar oavbrutet tycker jag synd om de föräldrar som har flickor, hos dem måste det pratas även på natten...
Jag känner igen mina pojkar i dialogen som Batmanpojkarna har:
Jimmy: Nu behöver min robot ett litet täcke. Sov så gott nu sa Batmanpappan till den lilla roboten. Ahhh, sa han, jag fryser lite pappa. Vänta så ska jag stoppa om dig, sa Batmanpappan då. Nu så ska du se att du blir varm och kan sova gott. God natt, god natt.
Lukas: Ska vi sjunga för våra robotar?
Jimmy: Ja, lite tyst, min sover nästan.
Lukas: Det gör min med.
Jimmy: När trollmor har lagt de elva små trollen .... Nu sover dom!
Så här leker Lillebror och Storebror ofta, de stoppar om sina djur, sina bilar och sjunger sånger för dem. Ofta har de roller och talar nästan som böcker precis som batmanpapporna och talar om vem som säger vad. Ofta är de monsterpappor eller dinosauriepappor, ibland är de vanliga pappor.
Det som skrämmer mig i artikeln är att det står att tjejer längre kombinerar olika sätt att leka, medan pojkarna överger de mjukare lekarna ganska snart, kanske för att de blir retade om de inte gör det. Jag vill inte att mina pojkar ska begränsas på det här sättet och hoppas att de kan fortsätta leka alla sorters lekar länge. I artikeln påpekar läkaren Anna Nordenstam att barn som uppfostras allsidigt då mer gränsöverskridande personer fungerar bättre socialt.
Rosa eller blått?
Jag kan bli lite trött när debatten om pojkar och flickor alltid ska handla om rosa eller blått. Samtidigt är detta ett tydligt exempel. Lillebror älskar rosa och när han slutade med blöja var hans högsta önskan rosa kalsonger, något som tog lite tid att hitta. Det kan också vara svårt att hitta rosa kläder utan blommor och prinsessor. Det är inte det han vill ha. Han älskar rosa men det ska vara andra saker på som han gillar som bilar, monster eller dinosaurier.
Rosa lego har vi självklart också. Vi försöker se rosa som en färg bland alla andra och än så länge har ingen av grabbarna blivit upplysta om att rosa är en tjejfärg. Storebror brukar däremot berätta för lillebror att pojkar är prinsar inte prinsessor. Jag försöker dock uppmuntra lillebror i att göra som han vill. Vill ungen vara prinsessa och ha sin rosa kjol får han väl ha det. Jag är inte speciellt orolig för att hans rosa kläder ska göra att han sticker ut på försolan och därmed blir mobbad som många föräldrar är enligt DN.
Jag håller med Fanny Ambjörnsson som tycker att "jämställdhetsarbetet skulle behöva mer queer-tänkande för att på allvar förändra inrotade grundvärderingar. När en blåklädd bebis kryper mot en rosaklädd, kodas deras beteenden lätt som 'Titta, vad han dräglar över henne, ska han redan börja ...'. Det fungerar som vardagligt, harmlöst småprat, men avslöjar samtidigt en förväntan på barnens framtid". Varför denna sexualisering och heteronormativitet? Mina grabbar leker med tjejer och killar, nästan mest tjejer. Varför inte?
"När man får barn slungas man ju rakt in i en värld av gammaldags könsstereotyper som man trodde hörde förra sekelskiftet till. Även om man aktivt kan välja bort mycket, kan man inte vända hela den kommersiella världen ryggen om man inte vill bli helt världsfrånvänd. Dessutom tycker jag att det vore lite som att lämna barnen i sticket. De växer ju upp i den här könssegregerade världen och måste lära sig att hantera allt från 'Star wars' till Tingeling"
Viljan till jämställdhet finns, men hur ser det ut i praktiken? Ambjörnsson har rätt då hon säger att det är lättare att uppfostra sina barn jämställt i teorin än i praktiken. Utbudet för barn både när det gäller kläder och leksaker är väldigt könsuppdelat. Mitt mål är inte heller att mina grabbar bara ska ha rosa och leka med dockor, istället vill jag att de inte ska begränsas och därmed kunna välja den favoritfärg de vill och leka med de leksaker de vill.
I DN finns också en intervju med några föräldrar om jämställdhet och hur de uppfostrar sina barn. Jag skulle absolut inte tycka att det var konstigt om mina söner ville vara lucia, inte heller att de går till förskolan i kjol. Om de skulle vara homosexuella beror det knappast på detta. Inte på att de leker pappa, pappa, barn heller.
Hur är det i förskolan?
Det blir mycket jämställdhet nu, men för mig är det en väldigt viktig fråga. På NetWorking skriver Emma ett inlägg om hennes dotters förskola där pojkarna verkar få mer uppmärksamhet än flickorna. Vill i samband med detta tipsa om en bra bok Genuspedagogik av Kajsa Svalemyr som handlar om genusarbete på just förskolan. Boken har några år på nacken, men är ständigt aktuell. Det finns en del klockrena exempel som tydligt visar hur olika krav vi ställer på flickor och pojkar. Pojkar skriker högst och är stökiga, alltså får de först hjälp att ta på sig kläderna när de ska ut och att ta av sig när de ska in. Det blir lugnast så. Pojkarna får också ordet utan att räcka upp handen, istället kan de bara skrika rakt ut. Det blir lugnast så. Om pojkar inte plockar undan efter sig får de slippa iväg utan tjat, medan flickor blir tillsagda igen så att de verkligen lyder. Det blir lugnast att undvika tjat och konflikter med pojkarna. De blir ju så arga då.
Lysande är exemplet med lunchborden. Killarna grymtade "öh" och en tjej skickade vad de ville ha. Lärarna uppmärksammade detta och flyttade eleverna så att tjejerna satt för sig och killarna satt för sig. Vid tjejbordet visste de inte riktigt vad de skulle göra när de inte hade någon att hjälpa och vid killbordet satt de små pojkarna och sa "öh" utan att någontng hände. Tillslut lärde de sig såklart att konversera och be om att få smöret och på båda borden blev det trevligare eftersom de faktiskt började prata med varandra istället för att bara muttra och skicka.
Jag har ett exempel på olika behandling från mina grabbars förskola. Jag skolade in lillebror och det var dags för julgransplundring. Några av de små killarna sprang omkring och stökade lite. En fröken bad ett par av de stora killarna att de skulle ta småkillarna i hand och dansa med dem. Nej, vi vill inte, sa de stora killarna. Okej, sa fröken och frågade istället två äldre flickor. Nej, vi vill inte, sa tjejerna. Jo, kom igen nu, sa fröken. Ne, vi vill inte, sa flickorna igen. Jo, ta dem i hand nu så att vi kan fortsätta, sa fröken och tjejerna lydde. Enligt Svalemyr är detta vanligt, killarna slipper om de säger nej, men tjejerna blir övertalade. Det ställs alltså högre krav på tjejerna att vara "hjälpfröknar". Vanligt är också att man placerar ut lugna flickor så att de får ta hand om de stökiga killarna. Det har jag själv gjort i skolan, det bir ju lugnast så.
Hjälp vad hemskt egentligen. I grupparbeten tänker läraren ofta att det är viktigt att det blir gjort och sprider ut de stökiga och de lugna. De lugna blir då "hjälpfröknar". Det har jag helt slutat med och resultatet blir bra. Om tre stöknissar hamnar i samma grupp så löser de uppgiften. Det handlar om att det faktiskt är bra att ställa krav på alla och genom att det inte ställs krav på stökiga killar lär de sig att de är hopplösa och ändå inte kan bidra med något. Jag tror att detta bidrar till att det faktiskt går sämre för killar än för tjejer i skolan. Krav är bra, man växer med krav!
Stark ledare
"Uppmaningar om jämställdhet och genusperspektiv riskerar att bli som råd om en hälsosam livsstil. Man vet att man borde, men vet inte riktigt hur man ska göra eller hur man ska orka [...] Feminist är på väg att bli ett etablerat skällsord. De dumheter och förvillelser finns knappt som man inte kan tillskriva feminismen idag."
Jag håller verkligen med och kan bli väldigt provocerad av den attityd av jämställdhetströtta män och kvinnor har. Jag är genussamordnare på min skola, en av två en man och en kvinna är vi så klart. I år har kommunen genus och jämställdhet högt på agendan i ett försök att vara lite politiskt korrekta. Några resurser ges nämligen inte, bara en massa saker som borde göras när det finns tid och pengar över. Inte så ofta kanske nu förstår. Några eftermiddagar har dock ägnats åt genusarbete och det har muttrats en hel del. En vanlig kommentar är "men vi har väl inga problem här, eller brukar du känna dig diskriminerad". Vad svara man på det? Så länge män och kvinnor inte har lika lön och lika möjligheter är det ganska många som borde känna sig diskriminerade även om just jag inte kan påstå att jag gör det. I alla fall inte på mitt jobb.
Som ett exempel på jämställdhetströtthet tar Almer upp Carina Lindberg (fp) som i veckan uttalats sig om hur synd det är om dagens män. Att ens tänka så är helt absurt. Ja, det är synd om vissa män på samma sätt som det är synd om vissa kvinnor, men att påstå att män skulle förtryckas av hemska, fundamentalistiska feminister är totalt löjligt.
Flickor lyckas bättre i skolan, kvinnor är överrepresenterade på univeristetsutbildningar. Trots detta är det män som tjänar bäst och kvoteras in på de höga posterna i samhället. Snoppkvotering är tydligen okej för Lindberg men någon annan kvotering kan hon absolut inte tänka sig. Precis som Almer skriver är det tvärtom så att de pojkar som nu halkar efter i skolan får mycket uppmärksamhet, mer än vad tjejer som misslyckas gör. Alla som på något sätt har problem i skolan ska få hjälp oavsett kön. Som det är nu läggs mycker mer krut på de stackars killarna.
Att lägga in en motion om mansfrid kanske var sagt på ett skämtsamt sätt, men det visar återigen att Lindberg är helt ute och cyklar. Fler män än kvinnor begår våldsbrott, fler kvinnor än män utsätts för våld. Det är fakta. Det betyder inte att alla män är våldsamma svin eller att alla kvinnor är förtryckta offer. Alla män är inte heller mesar och alla kvinnor inte fundamentalistiska feminister som hatar män. Hur vore det att sluta generalisera?
Det andra exempel Almer skriver om är ännu mer upprörande. I tidningen Genus skrivs det om kvinnlig omskärelse eller könsstympning som Almer väljer att kalla det. Istället för att fördöma företeelsen menar författarna att det är ett snävt västerländskt synsätt att var helt emot könsstympning. Hjälp.
"Jämställdheten har gjort svenska män till mesar och könsstympning kan vara stärkande för kvinnor - det känns onekligen som jämställdhetsdebatten går kräftgång. Jämställdhetströtthet var ordet."
Kan inte annat än att hålla med Johanna Malmer. Jag blir mörkrädd.
Genusglasögon på tack!
"Flickor beskrivs som manipulativa, och när de har sex är de villiga, omoraliska och fogliga offer. Killarna är aktiva, stolta, sexuellt oproblematiska och driftsstyrda"
Ja, just när det gäller sexualitet finns det knappast någon jämliket. Män kan inte hjälpa vad de gör eftersom de är slavar under sin sexualdrift, det samma gäller inte det kvinnliga könet. Jo, jag vet att många unga flickor utnyttjas sexuellt och försvarar det självklart inte, men måste de automatiskt bli kallade omoraliska och villiga om de har sex frivilligt? Kan en kille inte utnyttjas sexuellt? Kan en tjej inte ha problem utan att en sexuell relation måste vara det som anses vara problemet?
"Killarna görs till exempel mer aktiva och tjejerna mer passiva än vad de i själva verket är. Sexualiteten är inget vi reflekterar över när det gäller killar, men den är viktig när vi beskriver tjejerna. Och tjejer ses mer som offer utan eget ansvar"
Killar är aktiva och tjejer passiva, en vanlig och kraftigt förenklad syn. Samtidigt ställs det högre krav på en tjej än en kille, hon borde veta bättre.
"Även synen på föräldrarnas roll skiftar i utredningarna. Fokus riktas särskilt mot mammorna som ofta ses som otillräckliga och oförmögna att sätta gränser, medan papporna är frånvarande och befriade från ansvar"
Kvinnor skuldbeläggs och män kan smita. Precis som tjejer måste var duktiga och killarna måste få leka av sig i skolan. Boys will be boys. För mig är denna förlegade syn på könsroller ett hån mot båda könen.
Det värsta är att utredningar inte anpassas efter individen utan utifrån en färdig mall om hur en kille eller en tjej bör vara. Tjejer ska hålla på med hästar för att de gillar att ta hand om andra, killar hålla på med idrott så att de får springa av sig. Sådana generaliseringar gör mig vansinnig!
Vad är jämställdhet?
Jämställdhet för mig är att inte begränsas för att jag råkat födas till kvinna, samtidigt som ingen man ska begränsas av att ha fötts till man. Idag begränsas vi alla. Jag hoppas att mina söner ska slippa vara coola och häftiga killar som slåss, men inte grinar. Jag tror tyvärr inte att deras dockor och rosa kläder kan förändra världen. Jag hoppas att de kan bli vad de vill utan att behöva fundera över om det passar för en kille.
För mig är det viktigt med både jämlikhet och jämställdhet. Jag kallar mig också feminist eftersom jag tycker att en feminist är just en person som vill att män och kvinnor ska var både jämlika och jämställda. Jag hatar inte män, är gift med en fantastisk sådan, tycker inte att det är hemskt med sminkade kvinnor, för det är inte det feminism handlar om.
Jag håller på och läsa en bok nu som heter Vaddå feminism skriven av Lisa Gålmark. Ännu en gång förundras jag över hur provocerande det kan vara att hävda mäns och kvinnors lika rättigheter. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. "Jag är inte feminist, men jag vill att män och kvinnor ska ha lika lön" "Jag är inte en sådan där kvinnosakskvinna, jag vill att män och kvinnor ska ha samma rättigheter, men alla måste få bestämma själva hemma hos sig själv" osv. osv. osv.
Jämlikhet är att alla oavsett kön, ursprung, sexuell läggning, alla helt enkelt ska ha samma möjligheter att göra det som den vill. Möjligen kan jag tycka att vissa saker kan behöva lagstiftas, det går ju så förbannat långsamt annars både med föräldraförsäkringen (eftersom pappor tydligen har så mycket viktigare jobb) och på arbetsmarknaden (där den enda kvotering som är okej är snopp-kvoteringen). Helst hade jag velat slippa, men vi kan inte vänta hur länge som helst på att samhället ska förändras. För det handlar om just samhället, inte om att få göra vad man vill inom hemmets fyra väggar.
Egentligen handlar det kanske mest om vilken bild vi ger till våra barn. Om både mamma och pappa är hemma signalerar båda att det är kvantitet som är viktigare än sk. kvalitetstid. Om mamma och papppa delar på jobbet hemma signalerar det att det är okej för både killar och tjejer att göra det. Om mamma och pappa tjänar lika mycket och jobbar lika mycket signalerar vi att kvinnor och män är lika viktiga.
Hemma har vi delat föräldraledigheten lika, vi har ungefär lika mycket i lön, vi försöker leva så jämställt som möjligt även om vi trillar dit ibland som när maken byter däck medan jag lagar mat. Å andra sidan behöver väl inte jämställdhet betyda att vi alltid gör lika mycket av allt, utan snarare att vi gör lika mycket. Att byta däck två gånger om året tar knappast lika mycket tid som att laga mat varje dag.
Hur nå ett jämlikt samhälle?
Rosa eller blått?
Jag kanske är naiv, men på förskolan där mina barn går verkar synen på kläder vara rätt öppen. Tur är väl det för min yngste son som alltid vill ha rosa.
Hur kan vi göra för att hjälpa våra barn att acceptera varandras olikheter?
Jag har fullt förtroende för personalen på grabbarnas dagis. De gör ett fantastiskt jobb. Viktigt är dock att alla vuxna kring våra barn, inklusiva föräldrarna förmedlar att det inte är okej att mobba någon.
Orolig som jag är blir jag väldigt orolig när jag läser sådant här. Mina små pojkar, hur ska det gå för dem i den stora hemska världen...
